Killen skulle bara sno några öl

Det var Holmön och Visfestival. Det var sommar och sol. Det var glada människor och härlig musik. Det var sång kring lägereld och fest. Det var soluppgång och havsutsikt. Det var frid och fröjd.
Ända tills någon gjorde något fullständigt idiotiskt.
Plötsligt ville jag bara gråta och riva sönder människors tält.

Vi tar det från början...

Kricke hade med sig sin dator på Visfestivalen..
Sjukt dumt. Men den var med.
Under hela fredagskvällen bar han omkring på den i sin påse.
Mot gryningen så hängde vi i vårt lilla tältkvarter, som vi hade. Några gick och la sig i ett av tälten. Det blev dags även för oss att komma till ro.
Men först borsta tänderna.
För att få tag i rinnande vatten var vi tvungna att gå en bit. Vårt västerländska leverne gjorde att vi tyckte att det var värt det. Vi hämtade tandborstarna i tältet och där lämnade vi även Krickes dator och min nyinköpta systemdigitalkamera.
Det skulle ju gå fort och några låg ju i tältet brevid, tänkte jag.
Dumt, dumt, dumt.

Tänderna blev vackert skrubbade. Vi fastnade på klipporna vid soluppgången för att diskutera Legolas uttryck ett tag och sedan gick vi tillbaka. Det tog kanske en halvtimme-40 minuter. Sen var vi tillbaka i tältet.
Kricke verkade söka efter något. Mer och mer desperat. När jag frågade vad det var så höll han upp sin tomma påse. Flera timmars jobb med ett uppdrag åt Skellefteå kommun. Flera timmars jobb med ett skivkonvolut. Bilder, musik och ja, allt som rymms i en dator - borta!
Jag blev så arg. Jag blir arg nu när jag tänker på det.
Vi rusade ut ur tältet och kollade runtomkring. Men där låg den förståss inte. Kricke gick till poliserna på området och berättade vad som hänt. Men de kunde såklart inte göra så mycket just då. Han ringde och polisanmälde saken.
Jag gick omkring och tittade på folk, med blicken anklagade jag dem. Desperat efter vad jag skulle göra. Någon på området var det ju.

Efter ett tag av uppgivenhet kom vi på att vi skulle skriva hittelönslappar och sprida.
"Hp Laptop Stulen. Hittelön 1000 kr" och så namn och telefonnummer.
Eftersom vi varken hade tejp eller häftstift så gick vi runt bland alla som var vakna och delade ut lappar. Det var så fint att känna av allas medlidande och se hur engagerade folk blev.
Jag fick tillbaka hoppet om människan. Någonstans där i min ilska försvann det. Skrämmande.
Efter att ha gått omkring i det daggiga gräset och pratat med alla vakna så kände vi att vi gjort vad vi kunde och kröp in i tältet.
Jag sa till Kricke att jag kände på mig att datorn skulle komma tilbaka.
Just när jag sagt det hör vi en kille som knackar på hos tältet brevid oss och ropar efter någon som var vaken. Vi svarade genom tältduken att vi var vakna. Dragkedjan på tältduken åkte upp och där står en kille, en pojkspoling på 17 år med luggen rakt upp och ögonen blanka av för hög koncentration alkohol i kroppen. En av dem som vi pratat med tidigare på kvällen, som var alldeles säker på att datorn som Kricke förlorat skulle gå att sälja på Blocket för 8-9 000 kronor (vilket vi övertygade honom om att den inte var värd.)
- Är det ni som har förlorat en dator, frågade killen.
- Kan du som tappat den följa med mig. Om det inte är din så får du inte ta den, då vill jag ha den, sa killen, som uppenbarligen var benägen att sno en dator.
Kricke klädde på sig och följde med killen.
Hela kvällen hade killen kissat vid ett speciellt bra ställe. Och nu när han skulle göra det, för man blir ju så kissnödig av öl, så låg det en systemetkasse där. Mitt i skogen. Och eftersom han var ute efter att få tag i öl så tittade han i den och där, ja där låg det en dator! (Helt plötsligt, på HANS kisställe. Ett mycket märkligt ställe att lägga sitt stöldgods, kan man tycka. )
Det var iallafall Krickes dator.
Vi skrapade ihop 400 kronor i kontanter och gav killen. Som inte hade räknat med hittelönen och inte gärna ville lämna ut sitt namn och telefonnummer för att få den heller. Men pengar cash gick bra.
Kricke tackade så mycket och sa "du ska veta att jag är väldigt tacksam, även fast det skulle vara du som tog datorn så är jag väldigt glad att den kom tillbaka."
Jag tror killen blev lite ställd.

Hurra! Datorn kom tillbaka. En sten släpptes från mitt hjärta. Jag kände inget agg mot killen, som uppenbarligen var tjuven (fast man vet aldrig, fast det var så solklart). Jag var bara glad att datorn kom tillbaka.
Nu kunde vi sova lugnt.
Det knackade på vårt tält igen. "Ni gör väl inga barn", säger en välbekant röst och dragkedjan åkte upp igen.
- Jo, ni är ju vuxna, ni har inte någon öl man kan få köpa, frågar den minderåriga tjyven.
(Men försvinn ur våra liv, tänkte jag.)
Killen stannade ett tag i tältet. Ville försäkra sin oskuld tror vi.
Han berätta att han var ute efter att sno öl. Men att han aldrig skulle ta en dator. Han trodde att den som tog den egentligen bara var ute efter öl och så låg det en dator där och personen bara tog den. (Tidigare hade han berättat för Kricke hur gärna han ville ha en dator). Han sa också attt han hade tyckt så synd om Kricke när han gick omkring och sökte efter sin dator. Att det hade varit annorlunda om vi hade varit i 35-års åldern och varit rika. Men nu var vi ju som inte det och verkade ju så ledsen över att den var borta. Hade vi inte varit det så hade han tagit datorn själv när han hittade den, där i skogen.
Vi spelade med.
Stackars pojke tänkte jag.
Vi tackade så mycket för att han gick till oss när han "hittade" den och sa att det var mycket värdefullt.

På en och en halv timme var världen uppochner och tillbakaställd igen.
Men vi lärde oss några saker:
1) Gör alltid backup på dina jobb och värdesaker i datorn.
2) Var inte naiv och lita på att ingen går in i ditt tält.
3) Det lönar sig att göra hittelönslappar.

Vi matchar varandra

Visfestivalen 2008

Allt är inte vad det ser ut att vara

Flera gånger har jag bestämt mig för att ta upp liftare. Senast var ganska nyligen. Jag fick nämligen lift till jobbet i stan från Grisbacka en tidig morgon under busstrejken (en löjligt kort sträcka, jag vet, men tiden var knapp...). Jag upptäckte alldeles för sent att min cykel inte var på plats hemma och jag hade ynka sju minuter på mig att gå 20-minuters-promenaden till jobbet. Tummen ut mot vägen fick bli min räddning.
Tacksamheten var enorm då en vänlig själ plockade upp mig, trots att han själv hade försovit sig och var sen till jobbet.
Han blev min hjälte den dagen.
Jag bestämde mig för att jag vill göra detsamma för andra människor...

I fredags packade jag mammas lilla Golf för att ta mig till Sävar och därifrån vidare till Holmön och Visfestivalen för att förgylla sommarens första riktigt varma dagar med visor och folklig fest. Jag körde igenom rondellen vid Haga, och där, strax efter stod en person med tummen rakt ut i vägen. Jag fick ett plötsligt infall, trots stoppförbud, nästan pallnitade jag, körde åt sidan och stannade vid sidan av vägen.
Jag ångrade mig ganska snabbt.
Mannen vid vägen tog upp sin svarta sopsäck och kom fram till bilen och öppnade dörren. En stank av alkohol kom emot mig. Mannen böjde sig ned, hans halvlånga fettiga hår låg slickat bakåt på huvudet och på halvbra engelska frågade han mig vart jag skulle och visade sina brunfläckiga, ovårdade tänder.
Det knöt sig i magen. Men jag höll minen, sa vart jag var på väg. Knappt två mil norrut. Han såg till en början tveksam ut, men tänkte väl att det iallafall var något och satte sig i bilen. Mitt hjärta slog lite snabbare, jag insåg pötsligt hur lättklädd jag var i sommarhettan och jag tänkte bara: "Johanna, du är DUM i huvudet. Plocka inte upp främmande män som liftar! Iallafall inte när du är själv i bilen."
Vi började prata lite smått.

Jorin, som han hette, kom från Nederländerna och var på en resa till Finland för att sedan vända och åka tillbaka till Nederländerna. Fast där hade han ingenting. Inget hem. För någon månad sedan kom han ut från ett behandlingshem efter att ha suttit i fängelse. Allt han ägde låg i sopsäcken; det var en filt och en öl.
"Det här blir din död, Johanna", tänkte jag.
Jag blev sjukt nervös. vi hade bara hunnit någon kilometer, men jag var nästan beredd att stanna bilen och säga: "tyvärr jag kan inte skjutsa dig längre, du får hoppa av". Men istället tittade jag på honom och sa: "You´re not gonna do anything with me, are you?". "No! I don´t wanna go back to jail", svarade han. Jag tittade på honom igen, verkligen i hans ögon, och sa "I trust you".
Han hade snälla ögon och kändes stabil. Inte hotande eller obehaglig på något sätt. Han luktade visserligen alkohol och smuts, men han uppträdde inte berusat. Jag kände mig ganska snabbt dum att jag hade frågat honom om han hade tänkt göra något med mig, så jag bad om ursäkt. Hur ska människor kunna resa sig upp från botten om ingen tror på dem och ger dem en andra chans?
Vi småpratade lite mer. Jag berättade om mina helgplaner på Holmön och han berättade om att senast han åkte in hade han suttit i tre månader och det var för att han hade druckit på gatan och sedan gått in i en affär och stulit några grejer. Vad vet jag inte. Hans engelska var inte bäst. Och hur många gånger han suttit inne före "den senaste" och för vad ville jag inte veta.

Det kändes faktiskt okej att ha honom i bilen. Oron och magknipet gick över. Musiken (Sara Lindvall) som strömmade ut ur högtalarna i bakgrunden gjorde mig trygg.
Men vi började närma oss Sävar och jag blev orolig igen. Vad skulle jag göra om han vägrade hoppa ur bilen. Om han fick mig att ta med honom hem till mina föräldrars tomma hus?
Jag svängde av E4 och förklarade att jag skulle tanka, där fick han hoppa av.
Han frågade efter ett "supermarket" (haha, i Sävar, tänkte jag). Jag förklarade att det fanns en butik och eftersom jag själv hade tänkt handla lite så kunde jag lika gärna släppa av honom där. På parkeringen skulle det finnas folk. Så han skulle inte kunna tvinga sig kvar i bilen. Det blir tryggt, tänkte jag.
Jag frågade om han hade några pengar. Men det hade han inte, inte längre. Han skulle bara gå in och sno några öl. Modern i mig kom fram och jag sa åt honom att han inte kunde leva på öl och erbjöd honom av mitt överflöd.

När vi kom fram till parkeringen så gav jag honom pengar där. (Dumt, jag borde förståss ha tagit med honom in och köpt mat åt honom istället. Nu vet jag inte om mina pengar hjälper honom. Men tänkte att han skulle handla själv.)
Vi sa adjö, han tackade för skjutsen.
Jag började gå mot ingången. Men han följde inte med. Jag gick in. Tittade på honom genom glasrutorna hela tiden när jag gick. Men han stod kvar vid bilen. Det kom en reklamskylt i vägen, så jag tappade honom med blicken. Men gick tillbaka till glasrutan. Då var han borta.
Jag gick ut på parkeringen och tittade mig runtomkring. Han fanns ingenstans. På bara några sekunder gick han upp i rök.
Sedan körde jag genom byn åt två håll. Men han var försvunnen, som bortblåst.

Det finns en låt, som Sara Lindvall sjunger, som jag spelat mycket på sistonde. Den berör mig varenda gång jag hör den:

Innan gryningen
Så kom du då till sist, du var en främling. En mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder. Men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu. Vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.
Vi byggde katedraler högt mot himlen. Men du gick hela tiden längre ner.

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv, du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar. Hatar orättvisor. Du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar. Du är en vind som säger: Det blir vår.
Du kommer som en flykting över bergen. Du följer oss dit ingen annan når.

Du är den sång om livet som jag glömde. Den sanning jag förrådde dag för dag.
Jag svek mig själv. Den spegel som jag gömde, bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, bli kvar hos mig, det mörknar och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig, jag hör en koltrast, som sjunger timmen innan gryningen.

Midsommar

Det är lycka att se sina vänner dansa i ring.

Jo, nog blev det midsommar allt.

Det blev rödtimmrad stuga, det blev bräckt hav, det blev hemmagjort potatisallad och norrländskt tunnbröd, det blev sol, det blev dryck, det blev hammock, det blev krans och midsommarstång, det blev dans och dragsspelsmelodi, det blev sena natten och övernattning, det blev goda vänner och födelsedagskalas, det blev klippor och gräs, det blev tårta och kaffe, det blev bär och choklad, det blev lek och allvar.

Det blev helt enkelt perfekt!

En vissen krans på en lycklig bärare.

En siluett mot det blå havet.

Vackert.