Allas vår Torgny Lindgren

På tok för sen.
Jag smög mig in i kyrklokalen. Krängde försiktigt av mig ryggsäcken. Tog av mig vantarna med tänderna, lite ludd fastnade på läppen.
Jag ställde mig längst bak i lokalen och lutade ena höften mot ett bord.
Där, längst fram, bortom alla gråhåriga bakhuvuden satt en av Västerbottens största författare, allas vår Torgny Lindgren.
Framhållen mot publiken visade han upp en stor bok med bilder i. Alldeles för små för att kunna urskilja från min position. Och säkert för de som ändå satt tio rader framför mig. Men det verkade inte röra honom i ryggen. Och det rörde inte min rygg heller. Jag kom alldeles för sent, gled in gratis och hade ingen aning om vad han talade om. Men det var inte därför jag var där. Jag kom inte för att lyssna på det han sa, jag kom för att lyssna på hans röst. Och för att få se personen bakom denna underbara stämma.
För några somrar sedan brukade jag en vän somna in till hans berättelser på cd-bok. När han talade ikväll fylldes jag av lusten att bara lägga mig ned och försvinna in i samma dvala. Det är något med hans dialekt och sätt att använda den som blir som musik för mina öron.

Ganska snart var han klar. Lokalen fylldes med rungande applåder. Folk började söka sig ut ur lokalen och mot de nyss framtagna vinterkläderna. En äldre dam höll en av hans böcker i ett säkert grepp tryckt mot bröstkorgen.
Jag stod ett tag och tittade på denna folkmassa som kommit till vasakyrkan. De flesta hade en hårfärg som liknar de senaste dagarnas himmel. En och en annan yngre person kunde jag skymta. Men inte var de många. Medelåldern var säkert 60 år.

Så småningom tog jag sats och klämde mig in i stimmet av människor som sökte sig mot utgången. Det blev en kort visit för mig. Men ack så rik!

Ingen vanlig måndag

"En vanlig måndag", tänkte jag när jag vaknade imorse. Eller nä, jag var lite tröttare än vanligt. Men jag tog mig upp ur sängen, jag fick i mig fil och jag tog mig till skolan. Sådär lunkandes. Men där vände det. Ett samtal. Två samtal och plötsligt skulle jag träffa Svea rikes Statsminister; herr Reinfeldt.
Det vara bara att fixa lite grejer och sedan sätta sig i bilen och återvända till stan och arbetsförmedlingen.
Herr Reinfeldt visade upp en ruskigt sympatisk sida då han satte sig ned bland arbetslösa, handikappade och arbetsskadade och lyssnade på deras historier, var och en.
De berättade, han antecknade i sin svarta bok.

Luften tog slut i rummet.
Klockan och den hungriga magen sa sitt.
Plötsligt hade herr statsminister inte tid längre.
Jag trodde för ett tag att jag personligen skulle få ställa några frågor till honom. Jag letade, letade och letade i huvudet efter bra frågor och bra formuleringar. Men jag var ingen "riktig media", som statsministerns pressombudsman uttryckte det. Så när de "riktiga medierna" hade fått sitt fanns det ingen tid längre.
Vart tog det sympatiska vägen?
Han som lyssnade så tålmodigt på alla?

Jag ingick väl inte i hans jobb.

Bön för fred

Cykelmannenolycka

Som vanigt på cykel.
Han skulle över vägen.
En bil kom.
För sent för att göra någonting.
Han flög upp på motorhuven.
I in i vindrutan.
Den krossades.
Undsättnng och media dök upp.
Men inte skulle han ha någon hjälp.
Cykeln blev trasig.
Han tog den och gick sin väg.
De säger att han hade änglavakt.
Det dröjer nog ett tag innan jag ser cykelmannen på vägen igen.

Objudna gäster

Jag har en egen lägenhet. Iallafall är det bara jag som betalar hyran här. (Vad jag vet). Men det är inte bara jag som bor här. Sedan ett par dagar är vi cirka 40 inneboende som delar ytan i min pyttelilla "2:a". Jag vet inte vilka de andra är, vart de kommer ifrån och hur länge de har tänkt stanna.
Vi kommer dessutom inte så bra överens. Så fort jag kommer i närheten av dem yr de kring mig tills jag blir tokig. Många av dem har ockuperat min toalett. Vilket gör att jag gruvar mig för att gå in där. Mängden av dem gör att jag känner mig hotad.
Jag har med kroppspråk och ord talat om för dem att jag ogillar deras närvaro i mitt hem. Men de har inte gett en endaste vink om att de förstått och ska lämna mig i fred.
Det var i ren desperation som jag blandade till en, för dem, dödlig dryck; två delar vinäger, en del sirap och en droppe diskmedel (utan ammoniak).
Nu återstår det bara att se om detta gör susen. Om de då förstår allvaret och de som kan räddar sig undan?
Om inte tvingas jag att ta till starkare medel. Det hoppas vi nog alla kunna undvika.