Det var Holmön och Visfestival. Det var sommar och sol. Det var glada människor och härlig musik. Det var sång kring lägereld och fest. Det var soluppgång och havsutsikt. Det var frid och fröjd.
Ända tills någon gjorde något fullständigt idiotiskt.
Plötsligt ville jag bara gråta och riva sönder människors tält.
Vi tar det från början...
Kricke hade med sig sin dator på Visfestivalen..
Sjukt dumt. Men den var med.
Under hela fredagskvällen bar han omkring på den i sin påse.
Mot gryningen så hängde vi i vårt lilla tältkvarter, som vi hade. Några gick och la sig i ett av tälten. Det blev dags även för oss att komma till ro.
Men först borsta tänderna.
För att få tag i rinnande vatten var vi tvungna att gå en bit. Vårt västerländska leverne gjorde att vi tyckte att det var värt det. Vi hämtade tandborstarna i tältet och där lämnade vi även Krickes dator och min nyinköpta systemdigitalkamera.
Det skulle ju gå fort och några låg ju i tältet brevid, tänkte jag.
Dumt, dumt, dumt.
Tänderna blev vackert skrubbade. Vi fastnade på klipporna vid soluppgången för att diskutera Legolas uttryck ett tag och sedan gick vi tillbaka. Det tog kanske en halvtimme-40 minuter. Sen var vi tillbaka i tältet.
Kricke verkade söka efter något. Mer och mer desperat. När jag frågade vad det var så höll han upp sin tomma påse. Flera timmars jobb med ett uppdrag åt Skellefteå kommun. Flera timmars jobb med ett skivkonvolut. Bilder, musik och ja, allt som rymms i en dator - borta!
Jag blev så arg. Jag blir arg nu när jag tänker på det.
Vi rusade ut ur tältet och kollade runtomkring. Men där låg den förståss inte. Kricke gick till poliserna på området och berättade vad som hänt. Men de kunde såklart inte göra så mycket just då. Han ringde och polisanmälde saken.
Jag gick omkring och tittade på folk, med blicken anklagade jag dem. Desperat efter vad jag skulle göra. Någon på området var det ju.
Efter ett tag av uppgivenhet kom vi på att vi skulle skriva hittelönslappar och sprida.
"Hp Laptop Stulen. Hittelön 1000 kr" och så namn och telefonnummer.
Eftersom vi varken hade tejp eller häftstift så gick vi runt bland alla som var vakna och delade ut lappar. Det var så fint att känna av allas medlidande och se hur engagerade folk blev.
Jag fick tillbaka hoppet om människan. Någonstans där i min ilska försvann det. Skrämmande.
Efter att ha gått omkring i det daggiga gräset och pratat med alla vakna så kände vi att vi gjort vad vi kunde och kröp in i tältet.
Jag sa till Kricke att jag kände på mig att datorn skulle komma tilbaka.
Just när jag sagt det hör vi en kille som knackar på hos tältet brevid oss och ropar efter någon som var vaken. Vi svarade genom tältduken att vi var vakna. Dragkedjan på tältduken åkte upp och där står en kille, en pojkspoling på 17 år med luggen rakt upp och ögonen blanka av för hög koncentration alkohol i kroppen. En av dem som vi pratat med tidigare på kvällen, som var alldeles säker på att datorn som Kricke förlorat skulle gå att sälja på Blocket för 8-9 000 kronor (vilket vi övertygade honom om att den inte var värd.)
- Är det ni som har förlorat en dator, frågade killen.
- Kan du som tappat den följa med mig. Om det inte är din så får du inte ta den, då vill jag ha den, sa killen, som uppenbarligen var benägen att sno en dator.
Kricke klädde på sig och följde med killen.
Hela kvällen hade killen kissat vid ett speciellt bra ställe. Och nu när han skulle göra det, för man blir ju så kissnödig av öl, så låg det en systemetkasse där. Mitt i skogen. Och eftersom han var ute efter att få tag i öl så tittade han i den och där, ja där låg det en dator! (Helt plötsligt, på HANS kisställe. Ett mycket märkligt ställe att lägga sitt stöldgods, kan man tycka. )
Det var iallafall Krickes dator.
Vi skrapade ihop 400 kronor i kontanter och gav killen. Som inte hade räknat med hittelönen och inte gärna ville lämna ut sitt namn och telefonnummer för att få den heller. Men pengar cash gick bra.
Kricke tackade så mycket och sa "du ska veta att jag är väldigt tacksam, även fast det skulle vara du som tog datorn så är jag väldigt glad att den kom tillbaka."
Jag tror killen blev lite ställd.
Hurra! Datorn kom tillbaka. En sten släpptes från mitt hjärta. Jag kände inget agg mot killen, som uppenbarligen var tjuven (fast man vet aldrig, fast det var så solklart). Jag var bara glad att datorn kom tillbaka.
Nu kunde vi sova lugnt.
Det knackade på vårt tält igen. "Ni gör väl inga barn", säger en välbekant röst och dragkedjan åkte upp igen.
- Jo, ni är ju vuxna, ni har inte någon öl man kan få köpa, frågar den minderåriga tjyven.
(Men försvinn ur våra liv, tänkte jag.)
Killen stannade ett tag i tältet. Ville försäkra sin oskuld tror vi.
Han berätta att han var ute efter att sno öl. Men att han aldrig skulle ta en dator. Han trodde att den som tog den egentligen bara var ute efter öl och så låg det en dator där och personen bara tog den. (Tidigare hade han berättat för Kricke hur gärna han ville ha en dator). Han sa också attt han hade tyckt så synd om Kricke när han gick omkring och sökte efter sin dator. Att det hade varit annorlunda om vi hade varit i 35-års åldern och varit rika. Men nu var vi ju som inte det och verkade ju så ledsen över att den var borta. Hade vi inte varit det så hade han tagit datorn själv när han hittade den, där i skogen.
Vi spelade med.
Stackars pojke tänkte jag.
Vi tackade så mycket för att han gick till oss när han "hittade" den och sa att det var mycket värdefullt.
På en och en halv timme var världen uppochner och tillbakaställd igen.
Men vi lärde oss några saker:
1) Gör alltid backup på dina jobb och värdesaker i datorn.
2) Var inte naiv och lita på att ingen går in i ditt tält.
3) Det lönar sig att göra hittelönslappar.
torsdag 31 juli 2008
onsdag 30 juli 2008
Allt är inte vad det ser ut att vara
Flera gånger har jag bestämt mig för att ta upp liftare. Senast var ganska nyligen. Jag fick nämligen lift till jobbet i stan från Grisbacka en tidig morgon under busstrejken (en löjligt kort sträcka, jag vet, men tiden var knapp...). Jag upptäckte alldeles för sent att min cykel inte var på plats hemma och jag hade ynka sju minuter på mig att gå 20-minuters-promenaden till jobbet. Tummen ut mot vägen fick bli min räddning.
Tacksamheten var enorm då en vänlig själ plockade upp mig, trots att han själv hade försovit sig och var sen till jobbet.
Han blev min hjälte den dagen.
Jag bestämde mig för att jag vill göra detsamma för andra människor...
I fredags packade jag mammas lilla Golf för att ta mig till Sävar och därifrån vidare till Holmön och Visfestivalen för att förgylla sommarens första riktigt varma dagar med visor och folklig fest. Jag körde igenom rondellen vid Haga, och där, strax efter stod en person med tummen rakt ut i vägen. Jag fick ett plötsligt infall, trots stoppförbud, nästan pallnitade jag, körde åt sidan och stannade vid sidan av vägen.
Jag ångrade mig ganska snabbt.
Mannen vid vägen tog upp sin svarta sopsäck och kom fram till bilen och öppnade dörren. En stank av alkohol kom emot mig. Mannen böjde sig ned, hans halvlånga fettiga hår låg slickat bakåt på huvudet och på halvbra engelska frågade han mig vart jag skulle och visade sina brunfläckiga, ovårdade tänder.
Det knöt sig i magen. Men jag höll minen, sa vart jag var på väg. Knappt två mil norrut. Han såg till en början tveksam ut, men tänkte väl att det iallafall var något och satte sig i bilen. Mitt hjärta slog lite snabbare, jag insåg pötsligt hur lättklädd jag var i sommarhettan och jag tänkte bara: "Johanna, du är DUM i huvudet. Plocka inte upp främmande män som liftar! Iallafall inte när du är själv i bilen."
Vi började prata lite smått.
Jorin, som han hette, kom från Nederländerna och var på en resa till Finland för att sedan vända och åka tillbaka till Nederländerna. Fast där hade han ingenting. Inget hem. För någon månad sedan kom han ut från ett behandlingshem efter att ha suttit i fängelse. Allt han ägde låg i sopsäcken; det var en filt och en öl.
"Det här blir din död, Johanna", tänkte jag.
Jag blev sjukt nervös. vi hade bara hunnit någon kilometer, men jag var nästan beredd att stanna bilen och säga: "tyvärr jag kan inte skjutsa dig längre, du får hoppa av". Men istället tittade jag på honom och sa: "You´re not gonna do anything with me, are you?". "No! I don´t wanna go back to jail", svarade han. Jag tittade på honom igen, verkligen i hans ögon, och sa "I trust you".
Han hade snälla ögon och kändes stabil. Inte hotande eller obehaglig på något sätt. Han luktade visserligen alkohol och smuts, men han uppträdde inte berusat. Jag kände mig ganska snabbt dum att jag hade frågat honom om han hade tänkt göra något med mig, så jag bad om ursäkt. Hur ska människor kunna resa sig upp från botten om ingen tror på dem och ger dem en andra chans?
Vi småpratade lite mer. Jag berättade om mina helgplaner på Holmön och han berättade om att senast han åkte in hade han suttit i tre månader och det var för att han hade druckit på gatan och sedan gått in i en affär och stulit några grejer. Vad vet jag inte. Hans engelska var inte bäst. Och hur många gånger han suttit inne före "den senaste" och för vad ville jag inte veta.
Det kändes faktiskt okej att ha honom i bilen. Oron och magknipet gick över. Musiken (Sara Lindvall) som strömmade ut ur högtalarna i bakgrunden gjorde mig trygg.
Men vi började närma oss Sävar och jag blev orolig igen. Vad skulle jag göra om han vägrade hoppa ur bilen. Om han fick mig att ta med honom hem till mina föräldrars tomma hus?
Jag svängde av E4 och förklarade att jag skulle tanka, där fick han hoppa av.
Han frågade efter ett "supermarket" (haha, i Sävar, tänkte jag). Jag förklarade att det fanns en butik och eftersom jag själv hade tänkt handla lite så kunde jag lika gärna släppa av honom där. På parkeringen skulle det finnas folk. Så han skulle inte kunna tvinga sig kvar i bilen. Det blir tryggt, tänkte jag.
Jag frågade om han hade några pengar. Men det hade han inte, inte längre. Han skulle bara gå in och sno några öl. Modern i mig kom fram och jag sa åt honom att han inte kunde leva på öl och erbjöd honom av mitt överflöd.
När vi kom fram till parkeringen så gav jag honom pengar där. (Dumt, jag borde förståss ha tagit med honom in och köpt mat åt honom istället. Nu vet jag inte om mina pengar hjälper honom. Men tänkte att han skulle handla själv.)
Vi sa adjö, han tackade för skjutsen.
Jag började gå mot ingången. Men han följde inte med. Jag gick in. Tittade på honom genom glasrutorna hela tiden när jag gick. Men han stod kvar vid bilen. Det kom en reklamskylt i vägen, så jag tappade honom med blicken. Men gick tillbaka till glasrutan. Då var han borta.
Jag gick ut på parkeringen och tittade mig runtomkring. Han fanns ingenstans. På bara några sekunder gick han upp i rök.
Sedan körde jag genom byn åt två håll. Men han var försvunnen, som bortblåst.
Det finns en låt, som Sara Lindvall sjunger, som jag spelat mycket på sistonde. Den berör mig varenda gång jag hör den:
Innan gryningen
Så kom du då till sist, du var en främling. En mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder. Men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu. Vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.
Vi byggde katedraler högt mot himlen. Men du gick hela tiden längre ner.
Du är ett barn som ligger på ett jordgolv, du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar. Hatar orättvisor. Du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar. Du är en vind som säger: Det blir vår.
Du kommer som en flykting över bergen. Du följer oss dit ingen annan når.
Du är den sång om livet som jag glömde. Den sanning jag förrådde dag för dag.
Jag svek mig själv. Den spegel som jag gömde, bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, bli kvar hos mig, det mörknar och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig, jag hör en koltrast, som sjunger timmen innan gryningen.
Tacksamheten var enorm då en vänlig själ plockade upp mig, trots att han själv hade försovit sig och var sen till jobbet.
Han blev min hjälte den dagen.
Jag bestämde mig för att jag vill göra detsamma för andra människor...
I fredags packade jag mammas lilla Golf för att ta mig till Sävar och därifrån vidare till Holmön och Visfestivalen för att förgylla sommarens första riktigt varma dagar med visor och folklig fest. Jag körde igenom rondellen vid Haga, och där, strax efter stod en person med tummen rakt ut i vägen. Jag fick ett plötsligt infall, trots stoppförbud, nästan pallnitade jag, körde åt sidan och stannade vid sidan av vägen.
Jag ångrade mig ganska snabbt.
Mannen vid vägen tog upp sin svarta sopsäck och kom fram till bilen och öppnade dörren. En stank av alkohol kom emot mig. Mannen böjde sig ned, hans halvlånga fettiga hår låg slickat bakåt på huvudet och på halvbra engelska frågade han mig vart jag skulle och visade sina brunfläckiga, ovårdade tänder.
Det knöt sig i magen. Men jag höll minen, sa vart jag var på väg. Knappt två mil norrut. Han såg till en början tveksam ut, men tänkte väl att det iallafall var något och satte sig i bilen. Mitt hjärta slog lite snabbare, jag insåg pötsligt hur lättklädd jag var i sommarhettan och jag tänkte bara: "Johanna, du är DUM i huvudet. Plocka inte upp främmande män som liftar! Iallafall inte när du är själv i bilen."
Vi började prata lite smått.
Jorin, som han hette, kom från Nederländerna och var på en resa till Finland för att sedan vända och åka tillbaka till Nederländerna. Fast där hade han ingenting. Inget hem. För någon månad sedan kom han ut från ett behandlingshem efter att ha suttit i fängelse. Allt han ägde låg i sopsäcken; det var en filt och en öl.
"Det här blir din död, Johanna", tänkte jag.
Jag blev sjukt nervös. vi hade bara hunnit någon kilometer, men jag var nästan beredd att stanna bilen och säga: "tyvärr jag kan inte skjutsa dig längre, du får hoppa av". Men istället tittade jag på honom och sa: "You´re not gonna do anything with me, are you?". "No! I don´t wanna go back to jail", svarade han. Jag tittade på honom igen, verkligen i hans ögon, och sa "I trust you".
Han hade snälla ögon och kändes stabil. Inte hotande eller obehaglig på något sätt. Han luktade visserligen alkohol och smuts, men han uppträdde inte berusat. Jag kände mig ganska snabbt dum att jag hade frågat honom om han hade tänkt göra något med mig, så jag bad om ursäkt. Hur ska människor kunna resa sig upp från botten om ingen tror på dem och ger dem en andra chans?
Vi småpratade lite mer. Jag berättade om mina helgplaner på Holmön och han berättade om att senast han åkte in hade han suttit i tre månader och det var för att han hade druckit på gatan och sedan gått in i en affär och stulit några grejer. Vad vet jag inte. Hans engelska var inte bäst. Och hur många gånger han suttit inne före "den senaste" och för vad ville jag inte veta.
Det kändes faktiskt okej att ha honom i bilen. Oron och magknipet gick över. Musiken (Sara Lindvall) som strömmade ut ur högtalarna i bakgrunden gjorde mig trygg.
Men vi började närma oss Sävar och jag blev orolig igen. Vad skulle jag göra om han vägrade hoppa ur bilen. Om han fick mig att ta med honom hem till mina föräldrars tomma hus?
Jag svängde av E4 och förklarade att jag skulle tanka, där fick han hoppa av.
Han frågade efter ett "supermarket" (haha, i Sävar, tänkte jag). Jag förklarade att det fanns en butik och eftersom jag själv hade tänkt handla lite så kunde jag lika gärna släppa av honom där. På parkeringen skulle det finnas folk. Så han skulle inte kunna tvinga sig kvar i bilen. Det blir tryggt, tänkte jag.
Jag frågade om han hade några pengar. Men det hade han inte, inte längre. Han skulle bara gå in och sno några öl. Modern i mig kom fram och jag sa åt honom att han inte kunde leva på öl och erbjöd honom av mitt överflöd.
När vi kom fram till parkeringen så gav jag honom pengar där. (Dumt, jag borde förståss ha tagit med honom in och köpt mat åt honom istället. Nu vet jag inte om mina pengar hjälper honom. Men tänkte att han skulle handla själv.)
Vi sa adjö, han tackade för skjutsen.
Jag började gå mot ingången. Men han följde inte med. Jag gick in. Tittade på honom genom glasrutorna hela tiden när jag gick. Men han stod kvar vid bilen. Det kom en reklamskylt i vägen, så jag tappade honom med blicken. Men gick tillbaka till glasrutan. Då var han borta.
Jag gick ut på parkeringen och tittade mig runtomkring. Han fanns ingenstans. På bara några sekunder gick han upp i rök.
Sedan körde jag genom byn åt två håll. Men han var försvunnen, som bortblåst.
Det finns en låt, som Sara Lindvall sjunger, som jag spelat mycket på sistonde. Den berör mig varenda gång jag hör den:
Innan gryningen
Så kom du då till sist, du var en främling. En mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder. Men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu. Vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.
Vi byggde katedraler högt mot himlen. Men du gick hela tiden längre ner.
Du är ett barn som ligger på ett jordgolv, du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar. Hatar orättvisor. Du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar. Du är en vind som säger: Det blir vår.
Du kommer som en flykting över bergen. Du följer oss dit ingen annan når.
Du är den sång om livet som jag glömde. Den sanning jag förrådde dag för dag.
Jag svek mig själv. Den spegel som jag gömde, bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, bli kvar hos mig, det mörknar och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig, jag hör en koltrast, som sjunger timmen innan gryningen.
torsdag 10 juli 2008
Midsommar
Det är lycka att se sina vänner dansa i ring.
En vissen krans på en lycklig bärare.
En siluett mot det blå havet.
Vackert.
Jo, nog blev det midsommar allt.
Det blev rödtimmrad stuga, det blev bräckt hav, det blev hemmagjort potatisallad och norrländskt tunnbröd, det blev sol, det blev dryck, det blev hammock, det blev krans och midsommarstång, det blev dans och dragsspelsmelodi, det blev sena natten och övernattning, det blev goda vänner och födelsedagskalas, det blev klippor och gräs, det blev tårta och kaffe, det blev bär och choklad, det blev lek och allvar.
Det blev helt enkelt perfekt!
En vissen krans på en lycklig bärare.
En siluett mot det blå havet.
Vackert.
tisdag 10 juni 2008
På hjul igen
Klockan närmade sig tolv på natten. Jag och några vänner var på väg till O`learys för att förlusta oss. Renmarkstorget var ganska välbefolkat, så som det kan vara nattetid en helgdag. Festande människor med uppklädd utstyrsel och några promille alkohol i blodet. Men det var någon där som stack ut ur mängden. Någon som cyklade förbi, ja, nästan svichade förbi på sin cykel. Vilket inte är honom likt. Det var "cykelmannen", på en cykel. Han har hittat tillbaka till sin cykel och han har utökat sitt område med att vistas inne i stadskärnan.
Jag blev glad och gick in på O`learys. Men kvällen blev aldrig bättre än så.
Jag blev glad och gick in på O`learys. Men kvällen blev aldrig bättre än så.
onsdag 28 maj 2008
När konsumentupplysning fungerar
Jag lyssnade på P1 i söndags.
Radion stod på i bakgrunden då jag lagade morsdagsmiddag.
Plötsligt fick jag en otroligt viktig , men vidrig upplysning.
"Har ni tänkt på att svarta oliver är väldigt svarta?", frågade rösten från den lilla svarta apparaten i mamma och pappas kök.
"Nja", tänkte jag. "Svarta oliver ska väl vara svarta?".
"Har ni någon gång funderat över vad E247 (eller vad det nu är för nummer) på innehållsförteckeningen står för?"
Mina öron spetsades. Rösten fortsatte att berätta:
Svarta oliver ska se ut som kalamata-oliverna. Du vet de dyra oliverna. De är inte svarta, de är snarare lila.
Det är nämligen så att alla oliver är gröna till en början, när de hänger på buskarna. Vill man att de ska bli "svarta", kalamatalila, så ska man låta dem hänga extra länge på buskarna. Men detta har många olivproducenter inte tid med. Så de plockar alla oliver när de är gröna och med lite knep och knåp så kan de gröna oliverna bli svarta. Det riktigt sjuka är att knep och knåp innebär kaustiksoda och färgämnen. KAUSTIKSODA! Det är ju det frätande ämnet som man strör i avloppet när det är stopp. Det är dödligt!
Producenterna använder kaustiksoda för att ändra ph-värdet så att oliverna inte ska smaka som sura, gröna oliver och bli svarta. Men de blir mer grådassiga av det, kolla på olivköttet nån gång. Så för att de ska se aptitligt svarta ut så färgar man dem svarta. Och vips så har de gröna naturliga oliverna blivit svarta kaustiksoda-oliver.
SÅ SJUKT!
Så, se upp för riktigt svarta oliver. Kolla innehållsförteckningen och köp dyra oliver för sjutton!
Radion stod på i bakgrunden då jag lagade morsdagsmiddag.
Plötsligt fick jag en otroligt viktig , men vidrig upplysning.
"Har ni tänkt på att svarta oliver är väldigt svarta?", frågade rösten från den lilla svarta apparaten i mamma och pappas kök.
"Nja", tänkte jag. "Svarta oliver ska väl vara svarta?".
"Har ni någon gång funderat över vad E247 (eller vad det nu är för nummer) på innehållsförteckeningen står för?"
Mina öron spetsades. Rösten fortsatte att berätta:
Svarta oliver ska se ut som kalamata-oliverna. Du vet de dyra oliverna. De är inte svarta, de är snarare lila.
Det är nämligen så att alla oliver är gröna till en början, när de hänger på buskarna. Vill man att de ska bli "svarta", kalamatalila, så ska man låta dem hänga extra länge på buskarna. Men detta har många olivproducenter inte tid med. Så de plockar alla oliver när de är gröna och med lite knep och knåp så kan de gröna oliverna bli svarta. Det riktigt sjuka är att knep och knåp innebär kaustiksoda och färgämnen. KAUSTIKSODA! Det är ju det frätande ämnet som man strör i avloppet när det är stopp. Det är dödligt!
Producenterna använder kaustiksoda för att ändra ph-värdet så att oliverna inte ska smaka som sura, gröna oliver och bli svarta. Men de blir mer grådassiga av det, kolla på olivköttet nån gång. Så för att de ska se aptitligt svarta ut så färgar man dem svarta. Och vips så har de gröna naturliga oliverna blivit svarta kaustiksoda-oliver.
SÅ SJUKT!
Så, se upp för riktigt svarta oliver. Kolla innehållsförteckningen och köp dyra oliver för sjutton!
måndag 19 maj 2008
söndag 11 maj 2008
Detaljer för evigt
Jag har en dröm. Jag drömmer om att se världen på andra sätt. På att se detaljerna tydligare. På att de ska etsa sig fast i mitt minne. Att jag aldrig ska glömma det vackra. Det som gör världen lite mer fantastisk. Jag drömmer om att se uppochner, snett och vint, nära och långt borta, med rörelsemönster och blixt stilla. I färg och i svartvitt.
Jag drömmer om evigheten. På ett fotopapper.
Jag drömmer om evigheten. På ett fotopapper.
tisdag 29 april 2008
en t-shirt var priset
I dag fick jag en t-shirt av jobbet.
Woho!, tänkte jag, en gratis t-shirt, så snällt.
Den har dessutom en fin färg och en rätt okej passform.
Efter att jag jobbat elva timmar, utan att klaga, varav två av dem var övertid, förstod jag. De har köpt mitt hjärta, med en t-shirt! (som jag dessutom blir en levande reklamskylt i, jag borde egentligen få betalt för att bära den).
Woho!, tänkte jag, en gratis t-shirt, så snällt.
Den har dessutom en fin färg och en rätt okej passform.
Efter att jag jobbat elva timmar, utan att klaga, varav två av dem var övertid, förstod jag. De har köpt mitt hjärta, med en t-shirt! (som jag dessutom blir en levande reklamskylt i, jag borde egentligen få betalt för att bära den).
söndag 27 april 2008
Utelåst
Jag är utelåst. På riktigt. Jag kom hem från det sena jobbet, hade ingen nyckel och ytterdörren var låst. Igenbommad. Förseglad.
Där stod jag. Försökte förgäves att få tag i min hyresvärd via telefon. Men han behagade inte att svara i kväll. Fastän det lyste från hans fönster. Han hade säkert en god slummer framför tv:n. Jag övervägde att kasta grus på hans fönster. Jag gick över på andra sidan vägen och hoppades på att han skulle kika ut från sitt fönster. Då skulle jag ha gjort mayday-tecken. Men han kolla inte ut och gruset kändes riskabelt.
Jaha...
Där stod jag. Klockan var strax efter 23. Inte direkt tiden då man ringer vem som helst för att få tak över huvudet.
Jag ringde inte vem som helst heller. Jag ringde den jag vet ska stiga upp tidigast av alla i morgon.
Han har släppt in mig. Han har gett mig bröd och te och gjort plats för mig i sin dubbelsäng. Själv ligger han på en madrass på golvet i ett annat rum, för att inte störa mig då han kliver upp i morgon bitti.
Jag har tak över huvudet nu. Hos en gentleman. Inte illa.
Där stod jag. Försökte förgäves att få tag i min hyresvärd via telefon. Men han behagade inte att svara i kväll. Fastän det lyste från hans fönster. Han hade säkert en god slummer framför tv:n. Jag övervägde att kasta grus på hans fönster. Jag gick över på andra sidan vägen och hoppades på att han skulle kika ut från sitt fönster. Då skulle jag ha gjort mayday-tecken. Men han kolla inte ut och gruset kändes riskabelt.
Jaha...
Där stod jag. Klockan var strax efter 23. Inte direkt tiden då man ringer vem som helst för att få tak över huvudet.
Jag ringde inte vem som helst heller. Jag ringde den jag vet ska stiga upp tidigast av alla i morgon.
Han har släppt in mig. Han har gett mig bröd och te och gjort plats för mig i sin dubbelsäng. Själv ligger han på en madrass på golvet i ett annat rum, för att inte störa mig då han kliver upp i morgon bitti.
Jag har tak över huvudet nu. Hos en gentleman. Inte illa.
fredag 25 april 2008
Mäns värk
Mensvärk eller mäns värk. Är det egentligen männens värk som vi kvinnor får tampas med en gång i månaden. Som vänder ut och in på vår livmoder så att vi måste söka fosterställningen eller i vissa fall knapra starka tabletter för att överleva?
Kanske var det så att den som införde det svenska ordet mens eller mensvärk bara hade en liten släng av dyslexi och stavade ordet mens med e istället för med ä?
Inte nog med att vi kvinnor fått straffet att med förvriden smärta föda vårt barn, på vägen dit måste vi dessutom ha männens värk.
Kanske var det så att den som införde det svenska ordet mens eller mensvärk bara hade en liten släng av dyslexi och stavade ordet mens med e istället för med ä?
Inte nog med att vi kvinnor fått straffet att med förvriden smärta föda vårt barn, på vägen dit måste vi dessutom ha männens värk.
Din gris!
Mannen med den blå jackan som så ofta vandrar fram och tillbaka mellan centrum och grisbacka var ute även i dag. Vi kom mötandes mot honom.
Korsade vår väg, gjorde en annan man. Sakta haltade han fram för att gå över övergångsstället. Mannen i den blå jackan blev alldeles till sig när han såg den haltade mannen:
- Nisse! Känn du igen mig Nisse?!, ropade han och styrde sin riktning för att gå efter den haltande mannen över vägen.
Tystnad från den haltande mannen som stretade på framåt.
- Nisse!
- Jag vill int känn igen du, säger till slut den haltande mannen.
Då har mannen i blå jacka, han som annars kan ta flera timmar på sig att vandra sakta fram och tillbaka, börjat springa. Eller nja, ta ut stegen och nästan varit med båda fötterna i luften samtidigt.
Sedan säger den haltande mannen något som får oss att tappa hakan.
- Din gris! och tittar på mannen med den blå jackan, som nu har saktat ned och verkar bli lika förvånad som oss.
Vi fortsätter att gå mot centrum, så vi hör inte längre, men ser att de båda äldre männen byter några fler ord, och det osar inte kärlek i luften direkt.
Sedan fortsätter den haltande mannen rakt fram utifrån hans ursprungliga färdriktning, mot älven. Mannen i den blå jackan går istället backenvägen upp mot grisbacka.
Var det gammalt groll, demens eller bara vardaglig irritation som var upploppet till denna dispyt. Int vet jag. Intressant är iallafall att den haltande mannen använde ordet "gris" för att förnedra mannen i den blå jackan.
En helt annan generation med helt andra referenser.
Korsade vår väg, gjorde en annan man. Sakta haltade han fram för att gå över övergångsstället. Mannen i den blå jackan blev alldeles till sig när han såg den haltade mannen:
- Nisse! Känn du igen mig Nisse?!, ropade han och styrde sin riktning för att gå efter den haltande mannen över vägen.
Tystnad från den haltande mannen som stretade på framåt.
- Nisse!
- Jag vill int känn igen du, säger till slut den haltande mannen.
Då har mannen i blå jacka, han som annars kan ta flera timmar på sig att vandra sakta fram och tillbaka, börjat springa. Eller nja, ta ut stegen och nästan varit med båda fötterna i luften samtidigt.
Sedan säger den haltande mannen något som får oss att tappa hakan.
- Din gris! och tittar på mannen med den blå jackan, som nu har saktat ned och verkar bli lika förvånad som oss.
Vi fortsätter att gå mot centrum, så vi hör inte längre, men ser att de båda äldre männen byter några fler ord, och det osar inte kärlek i luften direkt.
Sedan fortsätter den haltande mannen rakt fram utifrån hans ursprungliga färdriktning, mot älven. Mannen i den blå jackan går istället backenvägen upp mot grisbacka.
Var det gammalt groll, demens eller bara vardaglig irritation som var upploppet till denna dispyt. Int vet jag. Intressant är iallafall att den haltande mannen använde ordet "gris" för att förnedra mannen i den blå jackan.
En helt annan generation med helt andra referenser.
tisdag 25 mars 2008
Ramar
Vi människor har en tendens att kliva in i ramar. Bygga väggar runtomkring oss. Trygga väggar som hjälper oss att göra rätt, vara rätt. Allt för att passa in. I alla subkulturer finns dessa ramar. Även i kyrkan.
För en kristen kan det kännas skönt med en ram som hjälper en att vara en bra kristen; "gör jag bara på det här viset, så håller jag mig på banan, blir en god kristen".
Men risker finns även med ramar. Ibland kan man ha klivit in i ramar som är kvar sedan länge, som inte har hängt med i utvecklingen, varken av kristendomen i tiden eller sin egen utveckling. Ramen blir för trång, den utvecklas inte, den är konstant, fast.
Människan i ramen utvecklas inte, blir fången.
En ram kan göra andra människor illa. Det är bökigt att ta sig fram om man ska bära på en ram som är så stor så att man själv ryms i den. Man slår i människor, ger blåmärken och blödande sår.
Det är svårt att komma nära en människa som bär på en ram, alldeles för få ryms i ramen. Resten blir utestängda, uteslutna ur gemenskapen. Är det det som vi kristna vill uppnå? Nej! Inte om man lyssnar till Jesus ord.
Jesus klev ur ramen, han var en snickarson som blev kung, han var en person med makt som inte utnyttjade den, han hängde med samhällets bottenskikt när "fint folk" kallade honom till att bli vän med dem. Han var odödlig men dog frivilligt på ett kors.
Vill vi följa honom ska vi skippa ramarna. Även fast de är trygga och hjälper oss att gå rätt. Vill vi följa Jesus ska vi bära vårt kors. Det är öppet åt alla håll, öppet för att växa kring. Det låter människor komma nära. Det hjälper oss att hålla fokus på det som är rätt. Det hjälper oss att minnas vad vi ska göra för att passa in, vad vi ska göra för att följa Jesus exempel. Korset betyder kärlek.
Och den ska inte begränsas.
För en kristen kan det kännas skönt med en ram som hjälper en att vara en bra kristen; "gör jag bara på det här viset, så håller jag mig på banan, blir en god kristen".
Men risker finns även med ramar. Ibland kan man ha klivit in i ramar som är kvar sedan länge, som inte har hängt med i utvecklingen, varken av kristendomen i tiden eller sin egen utveckling. Ramen blir för trång, den utvecklas inte, den är konstant, fast.
Människan i ramen utvecklas inte, blir fången.
En ram kan göra andra människor illa. Det är bökigt att ta sig fram om man ska bära på en ram som är så stor så att man själv ryms i den. Man slår i människor, ger blåmärken och blödande sår.
Det är svårt att komma nära en människa som bär på en ram, alldeles för få ryms i ramen. Resten blir utestängda, uteslutna ur gemenskapen. Är det det som vi kristna vill uppnå? Nej! Inte om man lyssnar till Jesus ord.
Jesus klev ur ramen, han var en snickarson som blev kung, han var en person med makt som inte utnyttjade den, han hängde med samhällets bottenskikt när "fint folk" kallade honom till att bli vän med dem. Han var odödlig men dog frivilligt på ett kors.
Vill vi följa honom ska vi skippa ramarna. Även fast de är trygga och hjälper oss att gå rätt. Vill vi följa Jesus ska vi bära vårt kors. Det är öppet åt alla håll, öppet för att växa kring. Det låter människor komma nära. Det hjälper oss att hålla fokus på det som är rätt. Det hjälper oss att minnas vad vi ska göra för att passa in, vad vi ska göra för att följa Jesus exempel. Korset betyder kärlek.
Och den ska inte begränsas.
lördag 15 mars 2008
dripp dropp
Dripp, dropp, dripp, dropp...
Utomhus är det vår. Det dripp droppar från taken. I dag skiner solen. Jag sitter inne.
Utomhus är det vår. Det dripp droppar från taken. I dag skiner solen. Jag sitter inne.
söndag 9 mars 2008
lite av allt
Shit, nu var det länge sedan jag skrev nått här. Man skulle nästan kunna tro att jag inte betraktar nått längre. Men så är inte fallet. Fallet är tidsbrist och ett visst internetmotstånd. Jag vet inte om det beror på att jag har så ruskigt seg uppkoppling eller om jag bara allmänt tycker att internet kan slösa så mycket tid. Nåja, hur som helst inlägger jag nu iallafall.
I går bar jag på feber. Tror jag. Jag måste skaffa mig en sån där febertermometer. Jag är ju sämst på att veta när jag är sjuk och när jag borde bejaka min sjukdom och ta det lugnt. Men om jag har en termometer så kan jag ju få det svart på vitt, eller svart bakom grönt glas.
I går var iallafall läget så att jag hade frossa, ont i kroppen och huvudvärk större delen av dagen. Så jag kunde inte göra mycket annat än att ligga under mitt tjock täcke och pimpla te. Jag längtade hem till mina föräldrar. När jag bodde hemma och var sjuk var det alltid någon som såg till att jag hade det bra. Kom med skorpor och te. Kanske köpte någon tidning och talade med en sån där extra mild röst. Nu fick jag koka mitt egna te, inga skorpor fanns det och den milda rösten fick Norah Jones bidra med.
I dag mår jag bättre. Tror jag. Det är forfarande tidigt på morgonen och jag har inte lämnat sängen så många meter än. Skenet kan bedra.
I går var det internationella kvinnoagen (upp till kamp!) Jag firade den genom att jobba. Fast mitt jobb var att skriva om hur internationella kvinnodagen firades på Hamnmagasinet i Umeå. Två flugor i en smäll kan man säga (usch, varför säger man så? ska det vara något bra? jag gillar inte att döda flugor, jag måste komma på något annat uttryck för det där). Det var mycket slagord, kampsång och pepp till alla kvinnor och män som vill förändra den rådande maktordningen. Jag började fundera på vad jag gör för att förändra. Jag vet inte. Räcker det med att vara kvinna och tycka att jag har rätt att ta plats och inte låta någon trycka ner mig på grund av mitt kön. Räcker det med att tro på sig själv, att inte tycka att den nuvarande maktordningen är okej och att inte svälja alla könsideal? Eller måste jag också finna ett slagord? Jag antar att vi kvinnor gör vad vi kan för att dra vårt strå till stacken. Ett är då säkert, det finns mycket kvar att göra.
För övrigt måste jag säga att jag har funnit min kamera. Tack tack tack!
Och för någon vecka sedan stötte jag på cykelmannen, gåendes. Han lever! Det var sent på kvällen (vad gör denna gamla man ute så sent om kvällarna?). Från ett ganska långt avstånd såg jag en figur som jag kände igen.
Är det han? nä? jo! nä, kan det vara det?
Vi kom närmare varandra och det visade sig att det var han. Cykelmannen har återuppstått!
Nu ska jag försöka möta dagen och se om min kropp tänker bjuda på en frisk eller sjuk dag. Jag ska ju jobba och på kalas, så jag hoppas på den senaste.
Hoj
I går bar jag på feber. Tror jag. Jag måste skaffa mig en sån där febertermometer. Jag är ju sämst på att veta när jag är sjuk och när jag borde bejaka min sjukdom och ta det lugnt. Men om jag har en termometer så kan jag ju få det svart på vitt, eller svart bakom grönt glas.
I går var iallafall läget så att jag hade frossa, ont i kroppen och huvudvärk större delen av dagen. Så jag kunde inte göra mycket annat än att ligga under mitt tjock täcke och pimpla te. Jag längtade hem till mina föräldrar. När jag bodde hemma och var sjuk var det alltid någon som såg till att jag hade det bra. Kom med skorpor och te. Kanske köpte någon tidning och talade med en sån där extra mild röst. Nu fick jag koka mitt egna te, inga skorpor fanns det och den milda rösten fick Norah Jones bidra med.
I dag mår jag bättre. Tror jag. Det är forfarande tidigt på morgonen och jag har inte lämnat sängen så många meter än. Skenet kan bedra.
I går var det internationella kvinnoagen (upp till kamp!) Jag firade den genom att jobba. Fast mitt jobb var att skriva om hur internationella kvinnodagen firades på Hamnmagasinet i Umeå. Två flugor i en smäll kan man säga (usch, varför säger man så? ska det vara något bra? jag gillar inte att döda flugor, jag måste komma på något annat uttryck för det där). Det var mycket slagord, kampsång och pepp till alla kvinnor och män som vill förändra den rådande maktordningen. Jag började fundera på vad jag gör för att förändra. Jag vet inte. Räcker det med att vara kvinna och tycka att jag har rätt att ta plats och inte låta någon trycka ner mig på grund av mitt kön. Räcker det med att tro på sig själv, att inte tycka att den nuvarande maktordningen är okej och att inte svälja alla könsideal? Eller måste jag också finna ett slagord? Jag antar att vi kvinnor gör vad vi kan för att dra vårt strå till stacken. Ett är då säkert, det finns mycket kvar att göra.
För övrigt måste jag säga att jag har funnit min kamera. Tack tack tack!
Och för någon vecka sedan stötte jag på cykelmannen, gåendes. Han lever! Det var sent på kvällen (vad gör denna gamla man ute så sent om kvällarna?). Från ett ganska långt avstånd såg jag en figur som jag kände igen.
Är det han? nä? jo! nä, kan det vara det?
Vi kom närmare varandra och det visade sig att det var han. Cykelmannen har återuppstått!
Nu ska jag försöka möta dagen och se om min kropp tänker bjuda på en frisk eller sjuk dag. Jag ska ju jobba och på kalas, så jag hoppas på den senaste.
Hoj
lördag 12 januari 2008
Darling
För tag sedan fullständigt sågade jag filmen Darling. Jag påstod att jag varken klarade av skådespelerskans insats eller hennes roll. Jag tänkte att det var en typiskt lågbudget- bussfilm. Men det har visat sig att jag är ganska ensam om den åsikten. Jag har stött på människor som verkligen hyllar den filmen. Och med närmare eftertanke är jag beredd att säga att jag förstår deras åsikt. Jag tänker inte ta tillbaka att jag kände pina under filmens gång eller komma nu och påstå att jag också tycker att den är briljant. Jag säger bara att jag kan förstå varför de tycker att den var så bra.
Darling handlar om en tjej som är fullständigt apatisk och arrogant. Om hur hennes vänner sviker och om hur hon förlorar jobbet och lägenheten och måste styra upp sitt liv. Hon är otroligt sorglig och det är synd om henne. Men hennes dålig inställning gjorde att det mest kröp i kroppen på mig av att se henne.
Med den kommentaren är jag beredd ta tillbaka att skådespelarens insats var dålig, för den berörde mig verkligen. Jag kände inget medlidande, för hon lämnade inga känslor att lida med, men hon lämnade ändå spår. En dålig skådespelare/erska berör inte, den lämnar en oberörd, möjligtvis med en gnutta irritation över att skådespelaren/erskan faktiskt fått pengar för sin insats och tagit tid från mig då jag tittar på den.
Men skådespelerskans inats i den här filmen är inte dålig. En av mina vänner som hyllar filmen påstår att hon känner människor som är precis sådär och att skådespelerskans insats är klockren.
Ju mer jag analyserar och diskuterar filmen inser jag att det kanske inte är själva filmen som jag inte tyckte om. Utan det är perosligheten i filmen; den apatiska, likgiltiga, arroganta, irriterande och lata inställningen som hon hade. Det kröp inte i min kropp på grund av att det var en dålig film med en dålig historia. Jag klarade bara inte av personen i historien, en fullständigt realistisk historia.
Filmen är alltså inte dålig. Den är bara otroligt jobbig att se på.
Darling handlar om en tjej som är fullständigt apatisk och arrogant. Om hur hennes vänner sviker och om hur hon förlorar jobbet och lägenheten och måste styra upp sitt liv. Hon är otroligt sorglig och det är synd om henne. Men hennes dålig inställning gjorde att det mest kröp i kroppen på mig av att se henne.
Med den kommentaren är jag beredd ta tillbaka att skådespelarens insats var dålig, för den berörde mig verkligen. Jag kände inget medlidande, för hon lämnade inga känslor att lida med, men hon lämnade ändå spår. En dålig skådespelare/erska berör inte, den lämnar en oberörd, möjligtvis med en gnutta irritation över att skådespelaren/erskan faktiskt fått pengar för sin insats och tagit tid från mig då jag tittar på den.
Men skådespelerskans inats i den här filmen är inte dålig. En av mina vänner som hyllar filmen påstår att hon känner människor som är precis sådär och att skådespelerskans insats är klockren.
Ju mer jag analyserar och diskuterar filmen inser jag att det kanske inte är själva filmen som jag inte tyckte om. Utan det är perosligheten i filmen; den apatiska, likgiltiga, arroganta, irriterande och lata inställningen som hon hade. Det kröp inte i min kropp på grund av att det var en dålig film med en dålig historia. Jag klarade bara inte av personen i historien, en fullständigt realistisk historia.
Filmen är alltså inte dålig. Den är bara otroligt jobbig att se på.
måndag 7 januari 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
