en t-shirt var priset

I dag fick jag en t-shirt av jobbet.
Woho!, tänkte jag, en gratis t-shirt, så snällt.
Den har dessutom en fin färg och en rätt okej passform.
Efter att jag jobbat elva timmar, utan att klaga, varav två av dem var övertid, förstod jag. De har köpt mitt hjärta, med en t-shirt! (som jag dessutom blir en levande reklamskylt i, jag borde egentligen få betalt för att bära den).

Utelåst

Jag är utelåst. På riktigt. Jag kom hem från det sena jobbet, hade ingen nyckel och ytterdörren var låst. Igenbommad. Förseglad.
Där stod jag. Försökte förgäves att få tag i min hyresvärd via telefon. Men han behagade inte att svara i kväll. Fastän det lyste från hans fönster. Han hade säkert en god slummer framför tv:n. Jag övervägde att kasta grus på hans fönster. Jag gick över på andra sidan vägen och hoppades på att han skulle kika ut från sitt fönster. Då skulle jag ha gjort mayday-tecken. Men han kolla inte ut och gruset kändes riskabelt.
Jaha...
Där stod jag. Klockan var strax efter 23. Inte direkt tiden då man ringer vem som helst för att få tak över huvudet.
Jag ringde inte vem som helst heller. Jag ringde den jag vet ska stiga upp tidigast av alla i morgon.
Han har släppt in mig. Han har gett mig bröd och te och gjort plats för mig i sin dubbelsäng. Själv ligger han på en madrass på golvet i ett annat rum, för att inte störa mig då han kliver upp i morgon bitti.
Jag har tak över huvudet nu. Hos en gentleman. Inte illa.

Mäns värk

Mensvärk eller mäns värk. Är det egentligen männens värk som vi kvinnor får tampas med en gång i månaden. Som vänder ut och in på vår livmoder så att vi måste söka fosterställningen eller i vissa fall knapra starka tabletter för att överleva?
Kanske var det så att den som införde det svenska ordet mens eller mensvärk bara hade en liten släng av dyslexi och stavade ordet mens med e istället för med ä?
Inte nog med att vi kvinnor fått straffet att med förvriden smärta föda vårt barn, på vägen dit måste vi dessutom ha männens värk.

Din gris!

Mannen med den blå jackan som så ofta vandrar fram och tillbaka mellan centrum och grisbacka var ute även i dag. Vi kom mötandes mot honom.
Korsade vår väg, gjorde en annan man. Sakta haltade han fram för att gå över övergångsstället. Mannen i den blå jackan blev alldeles till sig när han såg den haltade mannen:
- Nisse! Känn du igen mig Nisse?!, ropade han och styrde sin riktning för att gå efter den haltande mannen över vägen.
Tystnad från den haltande mannen som stretade på framåt.
- Nisse!
- Jag vill int känn igen du, säger till slut den haltande mannen.
Då har mannen i blå jacka, han som annars kan ta flera timmar på sig att vandra sakta fram och tillbaka, börjat springa. Eller nja, ta ut stegen och nästan varit med båda fötterna i luften samtidigt.
Sedan säger den haltande mannen något som får oss att tappa hakan.
- Din gris! och tittar på mannen med den blå jackan, som nu har saktat ned och verkar bli lika förvånad som oss.
Vi fortsätter att gå mot centrum, så vi hör inte längre, men ser att de båda äldre männen byter några fler ord, och det osar inte kärlek i luften direkt.
Sedan fortsätter den haltande mannen rakt fram utifrån hans ursprungliga färdriktning, mot älven. Mannen i den blå jackan går istället backenvägen upp mot grisbacka.

Var det gammalt groll, demens eller bara vardaglig irritation som var upploppet till denna dispyt. Int vet jag. Intressant är iallafall att den haltande mannen använde ordet "gris" för att förnedra mannen i den blå jackan.
En helt annan generation med helt andra referenser.