Dag två: Frustration

Tidig morgon, strax efter 6. Gick ner till kapellet, hoppades på att laudes skulle börja klockan 6:30 och inte 7:15 som var det andra alternativet.

Jag fick sitta och meditera i 45 minuter.

På det följde en timmes tidebön i monotont tonläge.
Trots att en av systrarna visat mig vart i tidegärdsboken som de skulle läsa från så var det omöjligt för mig att hänga med. De bytte sidor och böcker hit och dit så jag blev alldeles snurrig. Till slut la jag ner min ivrigt bläddrande verksamhet och slöt mina ögon.
Mina ben var för korta för att nå marken ordentligt med hela fotsulan.
De somnade.

Jag hann med tre minuters vila innan jag var tvungn att duscha inför frukosten.
Det är kallt här. Min kropp behövde mycket vatten för att bli varm ända in.
Vid frukosten satt jag och fascinerades av snöflingorna som dalade ner. Den nya gästen som också satt vid mitt bord fascinerades av frukosten. Högt och ljudligt, på dalmål (eller nått ditåt iallafall, jag har fått lära mig att jag sldrig skulle förstå dalmål, det är nog som norrlands inlandsbondska).
Efter frukost hängde jag med systrarna. Fotade dem när de gjorde sina sysslor; som att baka sockerkaka, städa rum, mangla tvätt, skotta snö och sånt.

Efter lunch satt jag ännu en stund och studera snöflingor.
Nu var flingorna betydligt större, och fler. Jag satt i en fotölj, med fötterna på elementet och stickade lite.
Det är sådana stunder jag ofta längtar efter.
Jag njöt.

Senare på dagen fick jag min första intervju.
Där började den första frustrationen och den fortsatte sedan under mässan.
Jag förstår dem inte. Jag förstår inte den tradition som min egen kommer ifrån.
Jag förstår inte grejen med att det överallt hänger bilder av heliga Birgitta och moder Elisabeth Hesselblad, medan Jesus bara får hälften så mycket plats. Jag förstår inte hur de kan tro att exakt allt som abbedissan säger är från Gud. Att hon skickar dem världen runt och att ett av deras löften är att lyda bland annat henne, utan ifrågasättande. Jag förstår inte varför jag inte får ta nattvard tillsammans med dem, jag som tror på samma Gud och bekänner samme Frälsare. Jag förstår inte deras tro på påven. Och sen förstår jag inte en massa annat. Men det orkar jag inte skriva ner.

Nu är det dags för sömn. Klockan ringer innan sex imorgon.

För övrigt:
dagens kommentar (av den nye gästen):
- Är de katoliker eller kristna?

Klostervistelse dag ett

Klockan 08:05 satte jag mig på buss 100 söderut. I bagaget hade jag en kamera, en dator, lite böcker, kläder, en stickning och drygt fem timmars nattlig sömn.
Slutdestination: en bit utanför Falun.

För ett par veckor sedan fick vi en skoluppgift.
Uppgiften löd: Följ med någon/något under en veckas tid och skriv ett reportage om det.

Innan min lärare hade hunnit formulera uppgiften färdigt visste jag vad jag skulle göra. På något sätt skulle jag ta mig till ett kloster. Det var tajt om tid att förbereda sig så flera kloster kunde därför inte ta emot mig. Men till slut fick jag napp.
Nu sitter jag i ett rum hos Birgittasystrarna i Falun.

Resan var lång och ganska dryg med flera byten mellan tåg och buss. Även fast jag var så fast besluten att det var detta jag ville göra, något som jag länge velat göra, så har jag hunnit ångra mig ett flertal gånger idag.
Inte minst ångrade jag mig när jag, strax efter klockan tre, kom fram till Falun. Det hade börjat mörkna. Jag kände mig frusen, väldigt ensam och less på att resa.
Jag har aldrig någonsin varit i Falun och hade ingen aning om var buss 20, som jag skulle åka med, gick ifrån. Jag var trött och hade börjat fundera över om det var värt att lämna allt där hemma för detta. Hade jag haft möjlighet att tryck ctrl Z i denna stund och ångra allt hade jag gjort det.

Ensamheten var påtaglig; jag var på en okänd plats med okända människor på väg mot ett okänt mål. Jag brukar inte känna mig ensam så lätt, men nu var det obehagligt.
Fast det skulle inte vara så länge till. När jag satt där i busskuren med nära till gråt kom en äldre dam klädd i rött vaggande emot mig. Jag såg att hon hade fäst sin blick på mig från långt håll. Till slut var hon framme.
Direkt började hon tala med mig, berätta om sin avsaknad av familj, hennes låga pension, hennes 16 fadderbarn. Hon berättade att hon stickat ett hundratal halsdukar och shalar förra året, att hon älskar att byta kläder. Hon tog av sig jackan och visade sina smycken och att hon satt tröjan bakochfram för att få en annan skärning i halsen. Hennes ansikte var väl målat, hennes hår puffigt med en massa prydnad i och när hon talade skumpade hennes kinder. Hon slutade aldrig tala, det var som att hon hållit inne på det hur länge som helst. Fast det tror jag inte att hon har, för ett par gånger sa hon "jag har alltid roligt" och nämnde några vänner. Efter ett litet tag satte hon sig på en buss på väg mot Gävle.
Henne ser jag nog aldrig mer.

Nästa bekantskap var en tjej i 17 års åldern. Vi pratade om mitt besök på klostret om hennes mediautbildning på gymnasiet och om att bo i "skogen". Hon visade mig vart jag skulle hoppa av.
På bussen hamnade jag bredvid en kvinna i medelåldern. Vi pratade om grävande journalistik, om celler och nunnorna.

Ensamheten gick över, med andra ord, med råge dessutom.

Fast den skulle snart infinna sig där igen. Jag hoppade av bussen då den knaggliga bussrösten sa "birgittagården" och den snälla tjejen tryckte på stoppknappen. Ut i kylan igen. Bussen körde vidare och plötsligt var det helt mörkt. Jag stod på landsvägen och tittade upp mot ett stort stenhus byggt under tidigt 1900-tal. Den stora kolossen till byggnad såg en aning skrämmande ut där i mörkret, endast några fönsterlampor och ett svagt sken av fasadbelysning fanns som ljuskälla. Jag gick upp mot gången, förbi stenstatyn av heliga Birgitta och mot ytterdörren, som var låst.
Jag plingade på.
Inget hände.
Plinga igen.
Och igen.
Till slut stack en nunna ut sitt huvud genom en dörr längre bort. Jag möttes av en fåordig med glad människa. Jag fick en nyckel, en figervisning om vart mitt rum låg och en upplysning om att middagen började klockan 18:00. Så gick jag upp till mitt rum.
Ett fräscht, ganska stort rum, hotellstandard.
Nu var jag framme.

Ensam, igen.

Jag hängde upp några plagg på galgar, ringde ett par telefonsamtal hem och vilade ett tag innan jag gick ner för att inta middag.
Där stötte jag på två pensionärer som bor här. En av dem, Ulla-Britt, fick jag sitta med under middagen. Det bjöds på grönsakssoppa, omelett och potatis. Jag var hungrig och trodde förståss att soppan var huvudrätten, så jag öste på. Till min förfäran kom sen omelletten och potatisen in, samt efterrätten. Jag fick snällt äta av allt.

Efter maten gick jag om min nyfunne vän på en rundtur, något jag hade hoppats få av systrarna på en gång. Men Ulla-Britt visade mig allt. Till och med hennes privata rum, där hon proppade mina händer fulla med frukt och godis.
Sen skildes vi åt. Nu sitter vi på varsitt rum.

Imorgon ska jag kolla in omgivningarna och försöka börja närma mig nunnorna. Jag vet inte om de riktigt förstått varför jag är här, att jag vill skriva reportage om dem. Jag har försökt förklara för dem flera gånger på telefon. Men de har bara sagt "välkommen" och "vi tar det när du kommer hit"

Hur som helst får jag nog ut något av att vara här. Om än inte skriftligt så själsligt.

Om en dryg timme ska jag på completorium.
Tills dess ska jag...sitta här...

bussfilm

Varför visar de alltid så ofantligt dåliga filmer på bussar?
Jag färdas på vägen idag. Imorse visade buss 100 en film mellan Umeå och Örnsköldsvik. Fint, tänkte jag. Kan vara skönt att se på en film för att få tiden att gå och för att försvinna bort från lågstadieklassen som omringade mig och högljutt uttryckte sin pepp inför utflykten på Paradisbadet. Men ack vilket slöseri med tid. Buss 100 visade Darling.
Jag kände på en gång att kvalitéen på filmen var av lägre klass. Men jag satt ändå och hoppades på att den skulle ha någon slags vändning, att skådespelarna skulle kunna förmedla någonting annat än apati. Men nej. Det kröp i hela min kropp. Jag klarade inte av huvudrollens personlighet och inte heller skådespelarens insats.
Även på buss 100 kändes det om ett onödigt tidsfördriv.
Och det är inte första gången buss 100 gör det. Sist var det katten i hatten, behöver ja nämna något mer än filmtiteln?

Nu mår jag illa. Måste stänga ner skärmen och lyssna på musik. Det är fint att göra när man färdas på vägen.

såja

I åtta timmar har den nu stått på. Datorn. Hur gick det då?
Nja...ganska bra. Ett tag störde jag mig på att de levde om, men det var bara för att den hakat upp sig och fastnat i att vilja uppdatera en sida. Men annars...
Den har inte ätit så mycket tid. Förutom ett tag nu, då jag fastnade framför facebook och tittade på en gammal kompis bilder. Finns det något sämre tidsfördriv?
Jo, faktiskt, gamla vänner är väl ok. Överstyr har det gått när man är inne på en sida hos någon som man inte ens känner och tittar på dennes bilder från Mallorca 2004. Det hände inte idag.

Nu ska jag fara hemifrån. Då får man väl stänga av datorn?

provardag

Idag ska jag ha på datorn hela dagen. De säger att jag är onödig som stänger av den efter varje gång jag använt den. Jag säger att det stressar mig att ständigt ha den på. Den äter tid. Jag vill inte att det ska vara lättillgängligt. Men idag blir min provardag. Idag har jag helg, fastän det är måndag. Då kan man göra sånt här; ha provardagar i onödiga syften.

DonKosack

I onsdags var jag i stadskyrkan i Umeå. Jag var inte där för att be, ta nattvard eller höra Guds ord. Jag var där för att lyssna till en rysk manskör, DonKosack.
Åtta män iklädd svarta byxor med röda revär, svarta stövlar, en lång svart skjorta och ett bälte i midjan. De flesta hade kraftiga överhäng på magarna, vilket gjorde att de såg ut som ett S i profil. När de tågade in på mittgången såg en del ut som en av figurerna i julens film tjuren Ferdinand, han som går med rumpan putande väldigt långt bakåt. Männen hade pondus.
Två gånger 40 minuter bjöd de på toner utan dess like. Första passet var rysk kyrkomusik, andra rysk folkmusik. Jag har aldrig lyssnat på en rysk manskör förut, men det här var sannerligen inte sista gången. Flera gånger kom jag på mig själv att sitta och gapa, eller att sitta och le fånigt där nere i bänken. Deras röster var så otroligt kraftfulla.
De turades om att sjunga solo, så körade de andra till, allt i acapella. De äldsta mannen var mest rörlig och teatralisk när han sjöng, den största mannen sjöng ljusast och mannen som hade stått längst till höger med armarna i kors hela tiden, och sett ut som en tonårspojke som gjorde nått han absolut inte ville, drog på smilbanden när han sjöng. Ständigt överraskningar med ryska män som underhållare.

ett äpple

Igår skulle jag köpa ett äpple på en Ica-butik. När jag kom in såg jag att kön till den enda kassan var ganska lång. Min tid var rätt knapp så jag övervägde några steg in i affären ifall att det var värt. Men jag kom fram till att det var det.
Jag gick längst in i butiken och valde äpple med någorlunda omsorg. Sen gick jag mot den långa kön och ställde mig sist. När det var min tur räckte jag fram mitt äpple till kassörskan. Hon tog det i sin hand och granskade det, utan hänsyn till den långa pressande kön bakom mig. Sen sa hon; "Men det här var väl inget fint äpple". "Nähä", sa jag, paff över hennes omsorg och lite stött över att hon klaga på min förmåga att välja äpple. Jag visste inte vad jag skulle göra, om hon förväntade sig att jag skulle ta ett nytt, om hon tänkte gå och hämta ett nytt eller om hon bara konstaterade det. Jag kände hur kön bakom mig trampade lite irriterat. "Du får gå före i kön om du hämtar ett nytt", sa hon sen. Egentligen brydde jag mig inte, jag hade ju valt det där äpplet, det var ett av de finaste, även fast det hade lite skavanker. Och min tid var knapp. Men lydigt sprang jag som ett barn genom butiken bort mot äpplena. Det var många halvdåliga äpplen, men jag vågade inte nöja mig med ett dåligt. Det kändes som att hon förväntade sig att jag skulle komma tillbaka med ett skinande äpple. Till slut hittade jag ett felfritt. Småsprang tillbaka till kassan, där hon hade börjat expidera en annan kund. Nu fick jag stå och vänta ett slag. Jag som var nöjd med mitt första äpple, och som hade knappt om tid. Men hon ville nog bara vara snäll. Efter den kunden fick jag tränga mig emellan, betala mina två kronor och lämna butiken.

vår busschaufför är en man med glatt humör

Jag åker väldigt sällan buss. Jag tycker oftast att det är väldigt onödigt. I Umeå ligger allt i princip på gång- eller cykelavstånd. Dessutom tar det väldigt ofta längre tid att åka buss än att cykla (det tar alltså 47 minuter att ta sig från grisbacka till marieberg med buss, 47 minuter! Vad är det, sex kilometer? Och det tar lika lång tid som det tar att köra bil från Umeå till Sävar och nästan hela vägen tillbaka till Umeå igen. Helt sjukt!)
Men igår kväll hade jag en tung väska på ryggen och en fullpackad tygpåse i handen och skulle från sofiehem till grisbacka. Det var kväll och det var kallt. Lite motvilligt övervägde jag att ta bussen. Jag hade trots allt ingen lust att behöva promenera i en timme för att komma hem.
Faktiskt så var det en ganska angenämn upplevelse.
Ur fickan på min jacka halade jag fram ett busskort som jag köpte förra vintern (om vintrarna händer det faktiskt att jag åker buss något oftare, eftersom jag inte föredrar att cykla när det är så djuriskt halt och slaskigt. Och ibland räcker tiden inte till för kilometerlånga promenader.) Men när jag klev på bussen fanns där bara en automat utan springa att trycka ner mitt kort i. Jag stod någon sekund och stirrade på den okända grejen. Jag fick lov att vända mig till busschauffören för hjälp. Han förklarade för mig att mitt kort var omodernt och inte gick att använda. Utan varken busskort eller kontanter stod jag nu där. Totalt opeppad på att ge mig ut i vinterkvällen för att traska hem för fot. Busschauffören visade sig vara en mycket snäll man med medlidande. Han förklarade för mig att han inte kunde låta mig åka med utan att betala. Men han kastade heller inte ut mig och stressade iväg på sin rutt, som jag hade förväntat mig att han skulle göra. Vi kunde till slut lösa problemet med lite tankeverksamhet och kreditkort. Bara för att han tog sig tid för mig. Jag blev tacksam.
Bussresan fortsatte rätt trevligt. Ombord på bussen steg några andra människor som också fick ett trevligt bemötande av chauffören som verkade väldigt mån om att alla kunde köpa de bäst lämpade biljetterna. Folk pratade med varandra och det blev en trevlig stämning på bussen. Allt tack vare den trevliga busschauffören som var orädd att prata med sin medresenärer. Föredömligt.

Men tro inte att jag blir någon bussåkare för det.