Jag blev överlycklig för en matberedare.
...usch så vuxen jag är.
tisdag 25 december 2007
lördag 22 december 2007
"Får jag smaka din macka?"
Halvstressad, som de flesta människorna i juletid, köpte jag mig en macka och satte mig för att äta den på bänken inne på Ica gourmet. När jag sitter där kommer en man buren av permobil körande emot mig. Jag hör att han säger till sin kompis:
- Jag ska fråga henne.
Han kommer närmare, stannar precis framför mig, tittar på mig och frågar:
- Får jag smaka din macka.
Helt paff tittar jag på min halvätna macka, min torftiga middag. I ärlighetens namn ville jag nog inte att denna man skulle ta en tugga av min mat, så jag säger vänligt men bestämt:
- Jag tror att jag kan behöva den.
- Men då kan du få en muffins av mig, säger mannen.
Hans kompis kommer fram och öppnar en påse som ligger i korgen som sitter fram på permobilen. Där det för övrigt ligger en nyinhandlad matkasse.
- Jag tror att han vill bjuda på en muffins, säger kompisen, vill du ha en vanlig eller en choklad?
- Nej tack, jag tror jag hellre vill ha min macka, säger jag.
- Hon är klok, säger mannen i permobilen och stoppar en cigarett i mungipan.
Sedan slås jag av tanken att han kanske är hungrig och här sitter jag som en annan girigbuk och håller hårt i min macka.
- Men det är klart att du kan få min macka om du är hungrig.
- Nä, inte vill jag ha din macka, säger mannen som om att jag kom med ett konstigt erbjudande.
Sedan talar han ett tag om löpsedlarna innan han plötsligt säger:
- Jaha, vad ska du göra sen då.
- Jag ska till en kompis...och sen på teater.
- Teater kan du ju spela själv.
- Eh...nja det vet jag väl inte. Men det är roligt att se på när andra gör det.
- Men din kompis kan väl spela teater för dig.
- Ja, det är faktiskt en kompis som ska spela, en annan kompis.
En stunds tystnad.
- Jaha, ja nu ska jag ut och röka, säger mannen och kör i väg med sin permobil.
"Får jag smaka din macka". Var det världens sämsta raggningsreplik/öppningsfras eller var han verkligen sugen på att smaka min macka?
En för evigt obesvarad fråga.
- Jag ska fråga henne.
Han kommer närmare, stannar precis framför mig, tittar på mig och frågar:
- Får jag smaka din macka.
Helt paff tittar jag på min halvätna macka, min torftiga middag. I ärlighetens namn ville jag nog inte att denna man skulle ta en tugga av min mat, så jag säger vänligt men bestämt:
- Jag tror att jag kan behöva den.
- Men då kan du få en muffins av mig, säger mannen.
Hans kompis kommer fram och öppnar en påse som ligger i korgen som sitter fram på permobilen. Där det för övrigt ligger en nyinhandlad matkasse.
- Jag tror att han vill bjuda på en muffins, säger kompisen, vill du ha en vanlig eller en choklad?
- Nej tack, jag tror jag hellre vill ha min macka, säger jag.
- Hon är klok, säger mannen i permobilen och stoppar en cigarett i mungipan.
Sedan slås jag av tanken att han kanske är hungrig och här sitter jag som en annan girigbuk och håller hårt i min macka.
- Men det är klart att du kan få min macka om du är hungrig.
- Nä, inte vill jag ha din macka, säger mannen som om att jag kom med ett konstigt erbjudande.
Sedan talar han ett tag om löpsedlarna innan han plötsligt säger:
- Jaha, vad ska du göra sen då.
- Jag ska till en kompis...och sen på teater.
- Teater kan du ju spela själv.
- Eh...nja det vet jag väl inte. Men det är roligt att se på när andra gör det.
- Men din kompis kan väl spela teater för dig.
- Ja, det är faktiskt en kompis som ska spela, en annan kompis.
En stunds tystnad.
- Jaha, ja nu ska jag ut och röka, säger mannen och kör i väg med sin permobil.
"Får jag smaka din macka". Var det världens sämsta raggningsreplik/öppningsfras eller var han verkligen sugen på att smaka min macka?
En för evigt obesvarad fråga.
tisdag 11 december 2007
The day of squirrles
Imorse stegade jag, i rask takt, iväg mot den bil som tar mig till skolan varje dag.
Som alltid lite sen.
Det var kallt och frostigt på marken så jag fick känna mig fram med snowjoggingarna en aning för varje steg. Jag hade blicken fäst ganska nära fötterna och armarna svängandes vid mina sidor, dels för att hålla balansen och dels för att fäkta mig framåt fortare. Plötsligt ser jag något i ögonvrån som rör sig riktigt snabbt. Det är något litet och rött. Det är en ekorre. Cirka en och en halv meter ifrån mig stannar den lurviga lilla krabaten till. Vi frös fast båda två och tittade mot varandra. Jag tog ett steg närmare, två steg. Ekorren klättrade upp i trädet just intill, men stannade bara en meter upp på stammen. Nu var vi nästan i jämnhöjd med varandra (nästan, jag är faktiskt några centimeter längre än så).
Ett steg närmare.
Men sen var magin som bortblåst. Med små snabba tassar klättrade ekorren högre och högre tills jag inte såg den mer och fick fortsätta min vandring ner till stan och en frusen bil.
Väl på skolan satt jag och skrev vid en dator samtidigt som jag blickade ut mot den fina, soliga vinterdagen med jämna mellanrum. Och där, bara några meter från fönstret, sitter ännu en rödhårig, lurvig figur. Dagens andra ekorre.
Men vi fick ingen kontakt. Den skuttade helt obrydd omkring på den frostiga gräsmattan med spänstiga hopp. Jag stod och tittade ett tag och kände mig lyckligt lottad som fått stöta på två av dessa glada figurer på en och samma dag.
Jag undrar om det finns något som kallas ekorrskådning, ungefär som fågelskådning.
I så fall kan jag pricka av två ekorrar; en klättrande stadskorre och en skuttande lantiskorre.
Någon som vet vart jag kan anmäla mina fynd?
Som alltid lite sen.
Det var kallt och frostigt på marken så jag fick känna mig fram med snowjoggingarna en aning för varje steg. Jag hade blicken fäst ganska nära fötterna och armarna svängandes vid mina sidor, dels för att hålla balansen och dels för att fäkta mig framåt fortare. Plötsligt ser jag något i ögonvrån som rör sig riktigt snabbt. Det är något litet och rött. Det är en ekorre. Cirka en och en halv meter ifrån mig stannar den lurviga lilla krabaten till. Vi frös fast båda två och tittade mot varandra. Jag tog ett steg närmare, två steg. Ekorren klättrade upp i trädet just intill, men stannade bara en meter upp på stammen. Nu var vi nästan i jämnhöjd med varandra (nästan, jag är faktiskt några centimeter längre än så).
Ett steg närmare.
Men sen var magin som bortblåst. Med små snabba tassar klättrade ekorren högre och högre tills jag inte såg den mer och fick fortsätta min vandring ner till stan och en frusen bil.
Väl på skolan satt jag och skrev vid en dator samtidigt som jag blickade ut mot den fina, soliga vinterdagen med jämna mellanrum. Och där, bara några meter från fönstret, sitter ännu en rödhårig, lurvig figur. Dagens andra ekorre.
Men vi fick ingen kontakt. Den skuttade helt obrydd omkring på den frostiga gräsmattan med spänstiga hopp. Jag stod och tittade ett tag och kände mig lyckligt lottad som fått stöta på två av dessa glada figurer på en och samma dag.
Jag undrar om det finns något som kallas ekorrskådning, ungefär som fågelskådning.
I så fall kan jag pricka av två ekorrar; en klättrande stadskorre och en skuttande lantiskorre.
Någon som vet vart jag kan anmäla mina fynd?
torsdag 6 december 2007
Saklämnare
På senaste har jag visst blivit en sakletare, utan ansträngning. Jag har börjat att hittat konstiga saker utomhus. Det där med att "det som göms i snö kommer upp i tö" är inte att lita på längre.
För några dagar sedan fann jag en bilnyckel fasttejpad i en busskur, med en trevlig hälsning till. Under samma kväll, fast senare och vid en helt annan busskur hittade jag ett kassettband. Ett vanligt hederligt kasettband med blandad musik på. Typisk kasettbandsmusik.
Det är trevligt att hitta saker. Jag funderar själv på att börja lägga ut saker som andra kan hitta. Kanske någon stackars ensam människa kan få lite extra glädje såhär i juletid. Jag skulle kunna tejpa fast en femkrona någonstans, kaffepengar för en student. Eller kanske slå in ett paket med ett par fina vantar i eller helt enkelt sno idéen med kasettbandet, det är ju för himla spännande att hitta musik som andra har knåpat ihop till ett band.
Det finns en massa saker som man kan lämna ute, som en gåva till den som hittar det.
Istället för att bli sakletare ska jag bli saklämnare.
Så gott folk, ut och leta!
Här är bilnyckeln! God jul
För några dagar sedan fann jag en bilnyckel fasttejpad i en busskur, med en trevlig hälsning till. Under samma kväll, fast senare och vid en helt annan busskur hittade jag ett kassettband. Ett vanligt hederligt kasettband med blandad musik på. Typisk kasettbandsmusik.
Det är trevligt att hitta saker. Jag funderar själv på att börja lägga ut saker som andra kan hitta. Kanske någon stackars ensam människa kan få lite extra glädje såhär i juletid. Jag skulle kunna tejpa fast en femkrona någonstans, kaffepengar för en student. Eller kanske slå in ett paket med ett par fina vantar i eller helt enkelt sno idéen med kasettbandet, det är ju för himla spännande att hitta musik som andra har knåpat ihop till ett band.
Det finns en massa saker som man kan lämna ute, som en gåva till den som hittar det.
Istället för att bli sakletare ska jag bli saklämnare.
Så gott folk, ut och leta!
Här är bilnyckeln! God julonsdag 5 december 2007
tisdag 4 december 2007
Home sweet...
Så, nu är jag hemma igen från min vistelse på kloster. I början hade jag någon slags ambition att jag skulle skriva något på bloggen varje dag. Men jag har suttit så sjukt mycket vid datorn under de här dagarna och tänkt och skrivit, så he blev inge av.
Många reser till kloster för att vila och ta det lugnt, några dagars retreat. Jag har nog sällan varit så trött som jag var under de här dagarna. Tidiga mornar, mycket tankeverksamhet och vid varje ledig stund har jag flängt efter systrarna.
Men det har varit otroligt intressant. Jag har varit frustrerad, många frågor har bubblat upp men jag har också fått många svar. Eftersom har en förståelse och en helhetsbild växt fram mer och mer. Jag antar att det är så man blir av med fördomar, genom att ge dem lite tid att visa sig från olika vinklar tills man till slut kan se hela bilden och förstå.
Du kanske inte känner igen en person på långt håll, kanske att han eller hon har på sig kläder som du inte sett förut eller så är avståndet bara alldeles för långt. Men om du väntar lite och låter han eller hon komma närmare så känns det genast mer bekant.
Om du dessutom möter personen går det hela mycket fortare.
Det finns fortfarande en massa som jag inte riktigt förstår. Sånt jag försökte tala med dem om, men som tyvärr aldrig fick landa i någon förståelse hos mig. Men så är det, vi kan inte alltid förstå varandra.
Ett exempel är hela grejen med helgon. Jag är uppvuxen i frikyrkan. Ibland, kan jag erkänna, har den gjort Gud alldeles för enkel och gullig. Det har ibland lett till att jag tappat respekten för Gud. Men dessa människor har så mycket respekt att de i alla lägen inte ber till Gud utan söker sig till helgonförklarade människor eller ibland till deras döda föräldrar för att be dem om hjälp att nå Gud. Enligt vad de berättade för mig.
Men någonstans där mittemellan borde vi landa, hos Jesus till exempel.
Dessa böner till helgon gjorde, tyvärr, att jag kände en viss distans under bönerna. Att jag inte helt och hållet vågade sitta och slappna av och följa med i bönen, för plötsligt satt jag och läste en bön som visade sig vara till moder Elisabeth och inte till Gud.
Jag var inte där i privat syfte, jag var där i form av journalist, så distansen kanske kunde hjälpa mig att hålla uppe skärpan. Men jag hade ändå önskat att jag kunde fått mer med mig därifrån. Någon liten bönestund hade jag gärna haft i form av endast Johanna och inget annat därtill.
Nu är jag hemma iallafall. Glad över det jag har och tacksam över det jag varit med om. Nu gäller det bara att lyckas knåpa ihop detta till någon form av läslig text.
Många reser till kloster för att vila och ta det lugnt, några dagars retreat. Jag har nog sällan varit så trött som jag var under de här dagarna. Tidiga mornar, mycket tankeverksamhet och vid varje ledig stund har jag flängt efter systrarna.
Men det har varit otroligt intressant. Jag har varit frustrerad, många frågor har bubblat upp men jag har också fått många svar. Eftersom har en förståelse och en helhetsbild växt fram mer och mer. Jag antar att det är så man blir av med fördomar, genom att ge dem lite tid att visa sig från olika vinklar tills man till slut kan se hela bilden och förstå.
Du kanske inte känner igen en person på långt håll, kanske att han eller hon har på sig kläder som du inte sett förut eller så är avståndet bara alldeles för långt. Men om du väntar lite och låter han eller hon komma närmare så känns det genast mer bekant.
Om du dessutom möter personen går det hela mycket fortare.
Det finns fortfarande en massa som jag inte riktigt förstår. Sånt jag försökte tala med dem om, men som tyvärr aldrig fick landa i någon förståelse hos mig. Men så är det, vi kan inte alltid förstå varandra.
Ett exempel är hela grejen med helgon. Jag är uppvuxen i frikyrkan. Ibland, kan jag erkänna, har den gjort Gud alldeles för enkel och gullig. Det har ibland lett till att jag tappat respekten för Gud. Men dessa människor har så mycket respekt att de i alla lägen inte ber till Gud utan söker sig till helgonförklarade människor eller ibland till deras döda föräldrar för att be dem om hjälp att nå Gud. Enligt vad de berättade för mig.
Men någonstans där mittemellan borde vi landa, hos Jesus till exempel.
Dessa böner till helgon gjorde, tyvärr, att jag kände en viss distans under bönerna. Att jag inte helt och hållet vågade sitta och slappna av och följa med i bönen, för plötsligt satt jag och läste en bön som visade sig vara till moder Elisabeth och inte till Gud.
Jag var inte där i privat syfte, jag var där i form av journalist, så distansen kanske kunde hjälpa mig att hålla uppe skärpan. Men jag hade ändå önskat att jag kunde fått mer med mig därifrån. Någon liten bönestund hade jag gärna haft i form av endast Johanna och inget annat därtill.
Nu är jag hemma iallafall. Glad över det jag har och tacksam över det jag varit med om. Nu gäller det bara att lyckas knåpa ihop detta till någon form av läslig text.
torsdag 29 november 2007
Dag två: Frustration
Tidig morgon, strax efter 6. Gick ner till kapellet, hoppades på att laudes skulle börja klockan 6:30 och inte 7:15 som var det andra alternativet.
Jag fick sitta och meditera i 45 minuter.
På det följde en timmes tidebön i monotont tonläge.
Trots att en av systrarna visat mig vart i tidegärdsboken som de skulle läsa från så var det omöjligt för mig att hänga med. De bytte sidor och böcker hit och dit så jag blev alldeles snurrig. Till slut la jag ner min ivrigt bläddrande verksamhet och slöt mina ögon.
Mina ben var för korta för att nå marken ordentligt med hela fotsulan.
De somnade.
Jag hann med tre minuters vila innan jag var tvungn att duscha inför frukosten.
Det är kallt här. Min kropp behövde mycket vatten för att bli varm ända in.
Vid frukosten satt jag och fascinerades av snöflingorna som dalade ner. Den nya gästen som också satt vid mitt bord fascinerades av frukosten. Högt och ljudligt, på dalmål (eller nått ditåt iallafall, jag har fått lära mig att jag sldrig skulle förstå dalmål, det är nog som norrlands inlandsbondska).
Efter frukost hängde jag med systrarna. Fotade dem när de gjorde sina sysslor; som att baka sockerkaka, städa rum, mangla tvätt, skotta snö och sånt.
Efter lunch satt jag ännu en stund och studera snöflingor.
Nu var flingorna betydligt större, och fler. Jag satt i en fotölj, med fötterna på elementet och stickade lite.
Det är sådana stunder jag ofta längtar efter.
Jag njöt.
Senare på dagen fick jag min första intervju.
Där började den första frustrationen och den fortsatte sedan under mässan.
Jag förstår dem inte. Jag förstår inte den tradition som min egen kommer ifrån.
Jag förstår inte grejen med att det överallt hänger bilder av heliga Birgitta och moder Elisabeth Hesselblad, medan Jesus bara får hälften så mycket plats. Jag förstår inte hur de kan tro att exakt allt som abbedissan säger är från Gud. Att hon skickar dem världen runt och att ett av deras löften är att lyda bland annat henne, utan ifrågasättande. Jag förstår inte varför jag inte får ta nattvard tillsammans med dem, jag som tror på samma Gud och bekänner samme Frälsare. Jag förstår inte deras tro på påven. Och sen förstår jag inte en massa annat. Men det orkar jag inte skriva ner.
Nu är det dags för sömn. Klockan ringer innan sex imorgon.
För övrigt:
dagens kommentar (av den nye gästen):
- Är de katoliker eller kristna?
Jag fick sitta och meditera i 45 minuter.
På det följde en timmes tidebön i monotont tonläge.
Trots att en av systrarna visat mig vart i tidegärdsboken som de skulle läsa från så var det omöjligt för mig att hänga med. De bytte sidor och böcker hit och dit så jag blev alldeles snurrig. Till slut la jag ner min ivrigt bläddrande verksamhet och slöt mina ögon.
Mina ben var för korta för att nå marken ordentligt med hela fotsulan.
De somnade.
Jag hann med tre minuters vila innan jag var tvungn att duscha inför frukosten.
Det är kallt här. Min kropp behövde mycket vatten för att bli varm ända in.
Vid frukosten satt jag och fascinerades av snöflingorna som dalade ner. Den nya gästen som också satt vid mitt bord fascinerades av frukosten. Högt och ljudligt, på dalmål (eller nått ditåt iallafall, jag har fått lära mig att jag sldrig skulle förstå dalmål, det är nog som norrlands inlandsbondska).
Efter frukost hängde jag med systrarna. Fotade dem när de gjorde sina sysslor; som att baka sockerkaka, städa rum, mangla tvätt, skotta snö och sånt.
Efter lunch satt jag ännu en stund och studera snöflingor.
Nu var flingorna betydligt större, och fler. Jag satt i en fotölj, med fötterna på elementet och stickade lite.
Det är sådana stunder jag ofta längtar efter.
Jag njöt.
Senare på dagen fick jag min första intervju.
Där började den första frustrationen och den fortsatte sedan under mässan.
Jag förstår dem inte. Jag förstår inte den tradition som min egen kommer ifrån.
Jag förstår inte grejen med att det överallt hänger bilder av heliga Birgitta och moder Elisabeth Hesselblad, medan Jesus bara får hälften så mycket plats. Jag förstår inte hur de kan tro att exakt allt som abbedissan säger är från Gud. Att hon skickar dem världen runt och att ett av deras löften är att lyda bland annat henne, utan ifrågasättande. Jag förstår inte varför jag inte får ta nattvard tillsammans med dem, jag som tror på samma Gud och bekänner samme Frälsare. Jag förstår inte deras tro på påven. Och sen förstår jag inte en massa annat. Men det orkar jag inte skriva ner.
Nu är det dags för sömn. Klockan ringer innan sex imorgon.
För övrigt:
dagens kommentar (av den nye gästen):
- Är de katoliker eller kristna?
onsdag 28 november 2007
Klostervistelse dag ett
Klockan 08:05 satte jag mig på buss 100 söderut. I bagaget hade jag en kamera, en dator, lite böcker, kläder, en stickning och drygt fem timmars nattlig sömn.
Slutdestination: en bit utanför Falun.
För ett par veckor sedan fick vi en skoluppgift.
Uppgiften löd: Följ med någon/något under en veckas tid och skriv ett reportage om det.
Innan min lärare hade hunnit formulera uppgiften färdigt visste jag vad jag skulle göra. På något sätt skulle jag ta mig till ett kloster. Det var tajt om tid att förbereda sig så flera kloster kunde därför inte ta emot mig. Men till slut fick jag napp.
Nu sitter jag i ett rum hos Birgittasystrarna i Falun.
Resan var lång och ganska dryg med flera byten mellan tåg och buss. Även fast jag var så fast besluten att det var detta jag ville göra, något som jag länge velat göra, så har jag hunnit ångra mig ett flertal gånger idag.
Inte minst ångrade jag mig när jag, strax efter klockan tre, kom fram till Falun. Det hade börjat mörkna. Jag kände mig frusen, väldigt ensam och less på att resa.
Jag har aldrig någonsin varit i Falun och hade ingen aning om var buss 20, som jag skulle åka med, gick ifrån. Jag var trött och hade börjat fundera över om det var värt att lämna allt där hemma för detta. Hade jag haft möjlighet att tryck ctrl Z i denna stund och ångra allt hade jag gjort det.
Ensamheten var påtaglig; jag var på en okänd plats med okända människor på väg mot ett okänt mål. Jag brukar inte känna mig ensam så lätt, men nu var det obehagligt.
Fast det skulle inte vara så länge till. När jag satt där i busskuren med nära till gråt kom en äldre dam klädd i rött vaggande emot mig. Jag såg att hon hade fäst sin blick på mig från långt håll. Till slut var hon framme.
Direkt började hon tala med mig, berätta om sin avsaknad av familj, hennes låga pension, hennes 16 fadderbarn. Hon berättade att hon stickat ett hundratal halsdukar och shalar förra året, att hon älskar att byta kläder. Hon tog av sig jackan och visade sina smycken och att hon satt tröjan bakochfram för att få en annan skärning i halsen. Hennes ansikte var väl målat, hennes hår puffigt med en massa prydnad i och när hon talade skumpade hennes kinder. Hon slutade aldrig tala, det var som att hon hållit inne på det hur länge som helst. Fast det tror jag inte att hon har, för ett par gånger sa hon "jag har alltid roligt" och nämnde några vänner. Efter ett litet tag satte hon sig på en buss på väg mot Gävle.
Henne ser jag nog aldrig mer.
Nästa bekantskap var en tjej i 17 års åldern. Vi pratade om mitt besök på klostret om hennes mediautbildning på gymnasiet och om att bo i "skogen". Hon visade mig vart jag skulle hoppa av.
På bussen hamnade jag bredvid en kvinna i medelåldern. Vi pratade om grävande journalistik, om celler och nunnorna.
Ensamheten gick över, med andra ord, med råge dessutom.
Fast den skulle snart infinna sig där igen. Jag hoppade av bussen då den knaggliga bussrösten sa "birgittagården" och den snälla tjejen tryckte på stoppknappen. Ut i kylan igen. Bussen körde vidare och plötsligt var det helt mörkt. Jag stod på landsvägen och tittade upp mot ett stort stenhus byggt under tidigt 1900-tal. Den stora kolossen till byggnad såg en aning skrämmande ut där i mörkret, endast några fönsterlampor och ett svagt sken av fasadbelysning fanns som ljuskälla. Jag gick upp mot gången, förbi stenstatyn av heliga Birgitta och mot ytterdörren, som var låst.
Jag plingade på.
Inget hände.
Plinga igen.
Och igen.
Till slut stack en nunna ut sitt huvud genom en dörr längre bort. Jag möttes av en fåordig med glad människa. Jag fick en nyckel, en figervisning om vart mitt rum låg och en upplysning om att middagen började klockan 18:00. Så gick jag upp till mitt rum.
Ett fräscht, ganska stort rum, hotellstandard.
Nu var jag framme.
Ensam, igen.
Jag hängde upp några plagg på galgar, ringde ett par telefonsamtal hem och vilade ett tag innan jag gick ner för att inta middag.
Där stötte jag på två pensionärer som bor här. En av dem, Ulla-Britt, fick jag sitta med under middagen. Det bjöds på grönsakssoppa, omelett och potatis. Jag var hungrig och trodde förståss att soppan var huvudrätten, så jag öste på. Till min förfäran kom sen omelletten och potatisen in, samt efterrätten. Jag fick snällt äta av allt.
Efter maten gick jag om min nyfunne vän på en rundtur, något jag hade hoppats få av systrarna på en gång. Men Ulla-Britt visade mig allt. Till och med hennes privata rum, där hon proppade mina händer fulla med frukt och godis.
Sen skildes vi åt. Nu sitter vi på varsitt rum.
Imorgon ska jag kolla in omgivningarna och försöka börja närma mig nunnorna. Jag vet inte om de riktigt förstått varför jag är här, att jag vill skriva reportage om dem. Jag har försökt förklara för dem flera gånger på telefon. Men de har bara sagt "välkommen" och "vi tar det när du kommer hit"
Hur som helst får jag nog ut något av att vara här. Om än inte skriftligt så själsligt.
Om en dryg timme ska jag på completorium.
Tills dess ska jag...sitta här...
Slutdestination: en bit utanför Falun.
För ett par veckor sedan fick vi en skoluppgift.
Uppgiften löd: Följ med någon/något under en veckas tid och skriv ett reportage om det.
Innan min lärare hade hunnit formulera uppgiften färdigt visste jag vad jag skulle göra. På något sätt skulle jag ta mig till ett kloster. Det var tajt om tid att förbereda sig så flera kloster kunde därför inte ta emot mig. Men till slut fick jag napp.
Nu sitter jag i ett rum hos Birgittasystrarna i Falun.
Resan var lång och ganska dryg med flera byten mellan tåg och buss. Även fast jag var så fast besluten att det var detta jag ville göra, något som jag länge velat göra, så har jag hunnit ångra mig ett flertal gånger idag.
Inte minst ångrade jag mig när jag, strax efter klockan tre, kom fram till Falun. Det hade börjat mörkna. Jag kände mig frusen, väldigt ensam och less på att resa.
Jag har aldrig någonsin varit i Falun och hade ingen aning om var buss 20, som jag skulle åka med, gick ifrån. Jag var trött och hade börjat fundera över om det var värt att lämna allt där hemma för detta. Hade jag haft möjlighet att tryck ctrl Z i denna stund och ångra allt hade jag gjort det.
Ensamheten var påtaglig; jag var på en okänd plats med okända människor på väg mot ett okänt mål. Jag brukar inte känna mig ensam så lätt, men nu var det obehagligt.
Fast det skulle inte vara så länge till. När jag satt där i busskuren med nära till gråt kom en äldre dam klädd i rött vaggande emot mig. Jag såg att hon hade fäst sin blick på mig från långt håll. Till slut var hon framme.
Direkt började hon tala med mig, berätta om sin avsaknad av familj, hennes låga pension, hennes 16 fadderbarn. Hon berättade att hon stickat ett hundratal halsdukar och shalar förra året, att hon älskar att byta kläder. Hon tog av sig jackan och visade sina smycken och att hon satt tröjan bakochfram för att få en annan skärning i halsen. Hennes ansikte var väl målat, hennes hår puffigt med en massa prydnad i och när hon talade skumpade hennes kinder. Hon slutade aldrig tala, det var som att hon hållit inne på det hur länge som helst. Fast det tror jag inte att hon har, för ett par gånger sa hon "jag har alltid roligt" och nämnde några vänner. Efter ett litet tag satte hon sig på en buss på väg mot Gävle.
Henne ser jag nog aldrig mer.
Nästa bekantskap var en tjej i 17 års åldern. Vi pratade om mitt besök på klostret om hennes mediautbildning på gymnasiet och om att bo i "skogen". Hon visade mig vart jag skulle hoppa av.
På bussen hamnade jag bredvid en kvinna i medelåldern. Vi pratade om grävande journalistik, om celler och nunnorna.
Ensamheten gick över, med andra ord, med råge dessutom.
Fast den skulle snart infinna sig där igen. Jag hoppade av bussen då den knaggliga bussrösten sa "birgittagården" och den snälla tjejen tryckte på stoppknappen. Ut i kylan igen. Bussen körde vidare och plötsligt var det helt mörkt. Jag stod på landsvägen och tittade upp mot ett stort stenhus byggt under tidigt 1900-tal. Den stora kolossen till byggnad såg en aning skrämmande ut där i mörkret, endast några fönsterlampor och ett svagt sken av fasadbelysning fanns som ljuskälla. Jag gick upp mot gången, förbi stenstatyn av heliga Birgitta och mot ytterdörren, som var låst.
Jag plingade på.
Inget hände.
Plinga igen.
Och igen.
Till slut stack en nunna ut sitt huvud genom en dörr längre bort. Jag möttes av en fåordig med glad människa. Jag fick en nyckel, en figervisning om vart mitt rum låg och en upplysning om att middagen började klockan 18:00. Så gick jag upp till mitt rum.
Ett fräscht, ganska stort rum, hotellstandard.
Nu var jag framme.
Ensam, igen.
Jag hängde upp några plagg på galgar, ringde ett par telefonsamtal hem och vilade ett tag innan jag gick ner för att inta middag.
Där stötte jag på två pensionärer som bor här. En av dem, Ulla-Britt, fick jag sitta med under middagen. Det bjöds på grönsakssoppa, omelett och potatis. Jag var hungrig och trodde förståss att soppan var huvudrätten, så jag öste på. Till min förfäran kom sen omelletten och potatisen in, samt efterrätten. Jag fick snällt äta av allt.
Efter maten gick jag om min nyfunne vän på en rundtur, något jag hade hoppats få av systrarna på en gång. Men Ulla-Britt visade mig allt. Till och med hennes privata rum, där hon proppade mina händer fulla med frukt och godis.
Sen skildes vi åt. Nu sitter vi på varsitt rum.
Imorgon ska jag kolla in omgivningarna och försöka börja närma mig nunnorna. Jag vet inte om de riktigt förstått varför jag är här, att jag vill skriva reportage om dem. Jag har försökt förklara för dem flera gånger på telefon. Men de har bara sagt "välkommen" och "vi tar det när du kommer hit"
Hur som helst får jag nog ut något av att vara här. Om än inte skriftligt så själsligt.
Om en dryg timme ska jag på completorium.
Tills dess ska jag...sitta här...
bussfilm
Varför visar de alltid så ofantligt dåliga filmer på bussar?
Jag färdas på vägen idag. Imorse visade buss 100 en film mellan Umeå och Örnsköldsvik. Fint, tänkte jag. Kan vara skönt att se på en film för att få tiden att gå och för att försvinna bort från lågstadieklassen som omringade mig och högljutt uttryckte sin pepp inför utflykten på Paradisbadet. Men ack vilket slöseri med tid. Buss 100 visade Darling.
Jag kände på en gång att kvalitéen på filmen var av lägre klass. Men jag satt ändå och hoppades på att den skulle ha någon slags vändning, att skådespelarna skulle kunna förmedla någonting annat än apati. Men nej. Det kröp i hela min kropp. Jag klarade inte av huvudrollens personlighet och inte heller skådespelarens insats.
Även på buss 100 kändes det om ett onödigt tidsfördriv.
Och det är inte första gången buss 100 gör det. Sist var det katten i hatten, behöver ja nämna något mer än filmtiteln?
Nu mår jag illa. Måste stänga ner skärmen och lyssna på musik. Det är fint att göra när man färdas på vägen.
Jag färdas på vägen idag. Imorse visade buss 100 en film mellan Umeå och Örnsköldsvik. Fint, tänkte jag. Kan vara skönt att se på en film för att få tiden att gå och för att försvinna bort från lågstadieklassen som omringade mig och högljutt uttryckte sin pepp inför utflykten på Paradisbadet. Men ack vilket slöseri med tid. Buss 100 visade Darling.
Jag kände på en gång att kvalitéen på filmen var av lägre klass. Men jag satt ändå och hoppades på att den skulle ha någon slags vändning, att skådespelarna skulle kunna förmedla någonting annat än apati. Men nej. Det kröp i hela min kropp. Jag klarade inte av huvudrollens personlighet och inte heller skådespelarens insats.
Även på buss 100 kändes det om ett onödigt tidsfördriv.
Och det är inte första gången buss 100 gör det. Sist var det katten i hatten, behöver ja nämna något mer än filmtiteln?
Nu mår jag illa. Måste stänga ner skärmen och lyssna på musik. Det är fint att göra när man färdas på vägen.
måndag 26 november 2007
såja
I åtta timmar har den nu stått på. Datorn. Hur gick det då?
Nja...ganska bra. Ett tag störde jag mig på att de levde om, men det var bara för att den hakat upp sig och fastnat i att vilja uppdatera en sida. Men annars...
Den har inte ätit så mycket tid. Förutom ett tag nu, då jag fastnade framför facebook och tittade på en gammal kompis bilder. Finns det något sämre tidsfördriv?
Jo, faktiskt, gamla vänner är väl ok. Överstyr har det gått när man är inne på en sida hos någon som man inte ens känner och tittar på dennes bilder från Mallorca 2004. Det hände inte idag.
Nu ska jag fara hemifrån. Då får man väl stänga av datorn?
Nja...ganska bra. Ett tag störde jag mig på att de levde om, men det var bara för att den hakat upp sig och fastnat i att vilja uppdatera en sida. Men annars...
Den har inte ätit så mycket tid. Förutom ett tag nu, då jag fastnade framför facebook och tittade på en gammal kompis bilder. Finns det något sämre tidsfördriv?
Jo, faktiskt, gamla vänner är väl ok. Överstyr har det gått när man är inne på en sida hos någon som man inte ens känner och tittar på dennes bilder från Mallorca 2004. Det hände inte idag.
Nu ska jag fara hemifrån. Då får man väl stänga av datorn?
provardag
Idag ska jag ha på datorn hela dagen. De säger att jag är onödig som stänger av den efter varje gång jag använt den. Jag säger att det stressar mig att ständigt ha den på. Den äter tid. Jag vill inte att det ska vara lättillgängligt. Men idag blir min provardag. Idag har jag helg, fastän det är måndag. Då kan man göra sånt här; ha provardagar i onödiga syften.
DonKosack
I onsdags var jag i stadskyrkan i Umeå. Jag var inte där för att be, ta nattvard eller höra Guds ord. Jag var där för att lyssna till en rysk manskör, DonKosack.
Åtta män iklädd svarta byxor med röda revär, svarta stövlar, en lång svart skjorta och ett bälte i midjan. De flesta hade kraftiga överhäng på magarna, vilket gjorde att de såg ut som ett S i profil. När de tågade in på mittgången såg en del ut som en av figurerna i julens film tjuren Ferdinand, han som går med rumpan putande väldigt långt bakåt. Männen hade pondus.
Två gånger 40 minuter bjöd de på toner utan dess like. Första passet var rysk kyrkomusik, andra rysk folkmusik. Jag har aldrig lyssnat på en rysk manskör förut, men det här var sannerligen inte sista gången. Flera gånger kom jag på mig själv att sitta och gapa, eller att sitta och le fånigt där nere i bänken. Deras röster var så otroligt kraftfulla.
De turades om att sjunga solo, så körade de andra till, allt i acapella. De äldsta mannen var mest rörlig och teatralisk när han sjöng, den största mannen sjöng ljusast och mannen som hade stått längst till höger med armarna i kors hela tiden, och sett ut som en tonårspojke som gjorde nått han absolut inte ville, drog på smilbanden när han sjöng. Ständigt överraskningar med ryska män som underhållare.
Åtta män iklädd svarta byxor med röda revär, svarta stövlar, en lång svart skjorta och ett bälte i midjan. De flesta hade kraftiga överhäng på magarna, vilket gjorde att de såg ut som ett S i profil. När de tågade in på mittgången såg en del ut som en av figurerna i julens film tjuren Ferdinand, han som går med rumpan putande väldigt långt bakåt. Männen hade pondus.
Två gånger 40 minuter bjöd de på toner utan dess like. Första passet var rysk kyrkomusik, andra rysk folkmusik. Jag har aldrig lyssnat på en rysk manskör förut, men det här var sannerligen inte sista gången. Flera gånger kom jag på mig själv att sitta och gapa, eller att sitta och le fånigt där nere i bänken. Deras röster var så otroligt kraftfulla.
De turades om att sjunga solo, så körade de andra till, allt i acapella. De äldsta mannen var mest rörlig och teatralisk när han sjöng, den största mannen sjöng ljusast och mannen som hade stått längst till höger med armarna i kors hela tiden, och sett ut som en tonårspojke som gjorde nått han absolut inte ville, drog på smilbanden när han sjöng. Ständigt överraskningar med ryska män som underhållare.
torsdag 22 november 2007
ett äpple
Igår skulle jag köpa ett äpple på en Ica-butik. När jag kom in såg jag att kön till den enda kassan var ganska lång. Min tid var rätt knapp så jag övervägde några steg in i affären ifall att det var värt. Men jag kom fram till att det var det.
Jag gick längst in i butiken och valde äpple med någorlunda omsorg. Sen gick jag mot den långa kön och ställde mig sist. När det var min tur räckte jag fram mitt äpple till kassörskan. Hon tog det i sin hand och granskade det, utan hänsyn till den långa pressande kön bakom mig. Sen sa hon; "Men det här var väl inget fint äpple". "Nähä", sa jag, paff över hennes omsorg och lite stött över att hon klaga på min förmåga att välja äpple. Jag visste inte vad jag skulle göra, om hon förväntade sig att jag skulle ta ett nytt, om hon tänkte gå och hämta ett nytt eller om hon bara konstaterade det. Jag kände hur kön bakom mig trampade lite irriterat. "Du får gå före i kön om du hämtar ett nytt", sa hon sen. Egentligen brydde jag mig inte, jag hade ju valt det där äpplet, det var ett av de finaste, även fast det hade lite skavanker. Och min tid var knapp. Men lydigt sprang jag som ett barn genom butiken bort mot äpplena. Det var många halvdåliga äpplen, men jag vågade inte nöja mig med ett dåligt. Det kändes som att hon förväntade sig att jag skulle komma tillbaka med ett skinande äpple. Till slut hittade jag ett felfritt. Småsprang tillbaka till kassan, där hon hade börjat expidera en annan kund. Nu fick jag stå och vänta ett slag. Jag som var nöjd med mitt första äpple, och som hade knappt om tid. Men hon ville nog bara vara snäll. Efter den kunden fick jag tränga mig emellan, betala mina två kronor och lämna butiken.
Jag gick längst in i butiken och valde äpple med någorlunda omsorg. Sen gick jag mot den långa kön och ställde mig sist. När det var min tur räckte jag fram mitt äpple till kassörskan. Hon tog det i sin hand och granskade det, utan hänsyn till den långa pressande kön bakom mig. Sen sa hon; "Men det här var väl inget fint äpple". "Nähä", sa jag, paff över hennes omsorg och lite stött över att hon klaga på min förmåga att välja äpple. Jag visste inte vad jag skulle göra, om hon förväntade sig att jag skulle ta ett nytt, om hon tänkte gå och hämta ett nytt eller om hon bara konstaterade det. Jag kände hur kön bakom mig trampade lite irriterat. "Du får gå före i kön om du hämtar ett nytt", sa hon sen. Egentligen brydde jag mig inte, jag hade ju valt det där äpplet, det var ett av de finaste, även fast det hade lite skavanker. Och min tid var knapp. Men lydigt sprang jag som ett barn genom butiken bort mot äpplena. Det var många halvdåliga äpplen, men jag vågade inte nöja mig med ett dåligt. Det kändes som att hon förväntade sig att jag skulle komma tillbaka med ett skinande äpple. Till slut hittade jag ett felfritt. Småsprang tillbaka till kassan, där hon hade börjat expidera en annan kund. Nu fick jag stå och vänta ett slag. Jag som var nöjd med mitt första äpple, och som hade knappt om tid. Men hon ville nog bara vara snäll. Efter den kunden fick jag tränga mig emellan, betala mina två kronor och lämna butiken.
måndag 12 november 2007
vår busschaufför är en man med glatt humör
Jag åker väldigt sällan buss. Jag tycker oftast att det är väldigt onödigt. I Umeå ligger allt i princip på gång- eller cykelavstånd. Dessutom tar det väldigt ofta längre tid att åka buss än att cykla (det tar alltså 47 minuter att ta sig från grisbacka till marieberg med buss, 47 minuter! Vad är det, sex kilometer? Och det tar lika lång tid som det tar att köra bil från Umeå till Sävar och nästan hela vägen tillbaka till Umeå igen. Helt sjukt!)
Men igår kväll hade jag en tung väska på ryggen och en fullpackad tygpåse i handen och skulle från sofiehem till grisbacka. Det var kväll och det var kallt. Lite motvilligt övervägde jag att ta bussen. Jag hade trots allt ingen lust att behöva promenera i en timme för att komma hem.
Faktiskt så var det en ganska angenämn upplevelse.
Ur fickan på min jacka halade jag fram ett busskort som jag köpte förra vintern (om vintrarna händer det faktiskt att jag åker buss något oftare, eftersom jag inte föredrar att cykla när det är så djuriskt halt och slaskigt. Och ibland räcker tiden inte till för kilometerlånga promenader.) Men när jag klev på bussen fanns där bara en automat utan springa att trycka ner mitt kort i. Jag stod någon sekund och stirrade på den okända grejen. Jag fick lov att vända mig till busschauffören för hjälp. Han förklarade för mig att mitt kort var omodernt och inte gick att använda. Utan varken busskort eller kontanter stod jag nu där. Totalt opeppad på att ge mig ut i vinterkvällen för att traska hem för fot. Busschauffören visade sig vara en mycket snäll man med medlidande. Han förklarade för mig att han inte kunde låta mig åka med utan att betala. Men han kastade heller inte ut mig och stressade iväg på sin rutt, som jag hade förväntat mig att han skulle göra. Vi kunde till slut lösa problemet med lite tankeverksamhet och kreditkort. Bara för att han tog sig tid för mig. Jag blev tacksam.
Bussresan fortsatte rätt trevligt. Ombord på bussen steg några andra människor som också fick ett trevligt bemötande av chauffören som verkade väldigt mån om att alla kunde köpa de bäst lämpade biljetterna. Folk pratade med varandra och det blev en trevlig stämning på bussen. Allt tack vare den trevliga busschauffören som var orädd att prata med sin medresenärer. Föredömligt.
Men tro inte att jag blir någon bussåkare för det.
Men igår kväll hade jag en tung väska på ryggen och en fullpackad tygpåse i handen och skulle från sofiehem till grisbacka. Det var kväll och det var kallt. Lite motvilligt övervägde jag att ta bussen. Jag hade trots allt ingen lust att behöva promenera i en timme för att komma hem.
Faktiskt så var det en ganska angenämn upplevelse.
Ur fickan på min jacka halade jag fram ett busskort som jag köpte förra vintern (om vintrarna händer det faktiskt att jag åker buss något oftare, eftersom jag inte föredrar att cykla när det är så djuriskt halt och slaskigt. Och ibland räcker tiden inte till för kilometerlånga promenader.) Men när jag klev på bussen fanns där bara en automat utan springa att trycka ner mitt kort i. Jag stod någon sekund och stirrade på den okända grejen. Jag fick lov att vända mig till busschauffören för hjälp. Han förklarade för mig att mitt kort var omodernt och inte gick att använda. Utan varken busskort eller kontanter stod jag nu där. Totalt opeppad på att ge mig ut i vinterkvällen för att traska hem för fot. Busschauffören visade sig vara en mycket snäll man med medlidande. Han förklarade för mig att han inte kunde låta mig åka med utan att betala. Men han kastade heller inte ut mig och stressade iväg på sin rutt, som jag hade förväntat mig att han skulle göra. Vi kunde till slut lösa problemet med lite tankeverksamhet och kreditkort. Bara för att han tog sig tid för mig. Jag blev tacksam.
Bussresan fortsatte rätt trevligt. Ombord på bussen steg några andra människor som också fick ett trevligt bemötande av chauffören som verkade väldigt mån om att alla kunde köpa de bäst lämpade biljetterna. Folk pratade med varandra och det blev en trevlig stämning på bussen. Allt tack vare den trevliga busschauffören som var orädd att prata med sin medresenärer. Föredömligt.
Men tro inte att jag blir någon bussåkare för det.
tisdag 23 oktober 2007
Allas vår Torgny Lindgren
På tok för sen.
Jag smög mig in i kyrklokalen. Krängde försiktigt av mig ryggsäcken. Tog av mig vantarna med tänderna, lite ludd fastnade på läppen.
Jag ställde mig längst bak i lokalen och lutade ena höften mot ett bord.
Där, längst fram, bortom alla gråhåriga bakhuvuden satt en av Västerbottens största författare, allas vår Torgny Lindgren.
Framhållen mot publiken visade han upp en stor bok med bilder i. Alldeles för små för att kunna urskilja från min position. Och säkert för de som ändå satt tio rader framför mig. Men det verkade inte röra honom i ryggen. Och det rörde inte min rygg heller. Jag kom alldeles för sent, gled in gratis och hade ingen aning om vad han talade om. Men det var inte därför jag var där. Jag kom inte för att lyssna på det han sa, jag kom för att lyssna på hans röst. Och för att få se personen bakom denna underbara stämma.
För några somrar sedan brukade jag en vän somna in till hans berättelser på cd-bok. När han talade ikväll fylldes jag av lusten att bara lägga mig ned och försvinna in i samma dvala. Det är något med hans dialekt och sätt att använda den som blir som musik för mina öron.
Ganska snart var han klar. Lokalen fylldes med rungande applåder. Folk började söka sig ut ur lokalen och mot de nyss framtagna vinterkläderna. En äldre dam höll en av hans böcker i ett säkert grepp tryckt mot bröstkorgen.
Jag stod ett tag och tittade på denna folkmassa som kommit till vasakyrkan. De flesta hade en hårfärg som liknar de senaste dagarnas himmel. En och en annan yngre person kunde jag skymta. Men inte var de många. Medelåldern var säkert 60 år.
Så småningom tog jag sats och klämde mig in i stimmet av människor som sökte sig mot utgången. Det blev en kort visit för mig. Men ack så rik!
Jag smög mig in i kyrklokalen. Krängde försiktigt av mig ryggsäcken. Tog av mig vantarna med tänderna, lite ludd fastnade på läppen.
Jag ställde mig längst bak i lokalen och lutade ena höften mot ett bord.
Där, längst fram, bortom alla gråhåriga bakhuvuden satt en av Västerbottens största författare, allas vår Torgny Lindgren.
Framhållen mot publiken visade han upp en stor bok med bilder i. Alldeles för små för att kunna urskilja från min position. Och säkert för de som ändå satt tio rader framför mig. Men det verkade inte röra honom i ryggen. Och det rörde inte min rygg heller. Jag kom alldeles för sent, gled in gratis och hade ingen aning om vad han talade om. Men det var inte därför jag var där. Jag kom inte för att lyssna på det han sa, jag kom för att lyssna på hans röst. Och för att få se personen bakom denna underbara stämma.
För några somrar sedan brukade jag en vän somna in till hans berättelser på cd-bok. När han talade ikväll fylldes jag av lusten att bara lägga mig ned och försvinna in i samma dvala. Det är något med hans dialekt och sätt att använda den som blir som musik för mina öron.
Ganska snart var han klar. Lokalen fylldes med rungande applåder. Folk började söka sig ut ur lokalen och mot de nyss framtagna vinterkläderna. En äldre dam höll en av hans böcker i ett säkert grepp tryckt mot bröstkorgen.
Jag stod ett tag och tittade på denna folkmassa som kommit till vasakyrkan. De flesta hade en hårfärg som liknar de senaste dagarnas himmel. En och en annan yngre person kunde jag skymta. Men inte var de många. Medelåldern var säkert 60 år.
Så småningom tog jag sats och klämde mig in i stimmet av människor som sökte sig mot utgången. Det blev en kort visit för mig. Men ack så rik!
måndag 15 oktober 2007
Ingen vanlig måndag
"En vanlig måndag", tänkte jag när jag vaknade imorse. Eller nä, jag var lite tröttare än vanligt. Men jag tog mig upp ur sängen, jag fick i mig fil och jag tog mig till skolan. Sådär lunkandes. Men där vände det. Ett samtal. Två samtal och plötsligt skulle jag träffa Svea rikes Statsminister; herr Reinfeldt.
Det vara bara att fixa lite grejer och sedan sätta sig i bilen och återvända till stan och arbetsförmedlingen.
Herr Reinfeldt visade upp en ruskigt sympatisk sida då han satte sig ned bland arbetslösa, handikappade och arbetsskadade och lyssnade på deras historier, var och en.
De berättade, han antecknade i sin svarta bok.
Luften tog slut i rummet.
Klockan och den hungriga magen sa sitt.
Plötsligt hade herr statsminister inte tid längre.
Jag trodde för ett tag att jag personligen skulle få ställa några frågor till honom. Jag letade, letade och letade i huvudet efter bra frågor och bra formuleringar. Men jag var ingen "riktig media", som statsministerns pressombudsman uttryckte det. Så när de "riktiga medierna" hade fått sitt fanns det ingen tid längre.
Vart tog det sympatiska vägen?
Han som lyssnade så tålmodigt på alla?
Jag ingick väl inte i hans jobb.
Det vara bara att fixa lite grejer och sedan sätta sig i bilen och återvända till stan och arbetsförmedlingen.
Herr Reinfeldt visade upp en ruskigt sympatisk sida då han satte sig ned bland arbetslösa, handikappade och arbetsskadade och lyssnade på deras historier, var och en.
De berättade, han antecknade i sin svarta bok.
Luften tog slut i rummet.
Klockan och den hungriga magen sa sitt.
Plötsligt hade herr statsminister inte tid längre.
Jag trodde för ett tag att jag personligen skulle få ställa några frågor till honom. Jag letade, letade och letade i huvudet efter bra frågor och bra formuleringar. Men jag var ingen "riktig media", som statsministerns pressombudsman uttryckte det. Så när de "riktiga medierna" hade fått sitt fanns det ingen tid längre.
Vart tog det sympatiska vägen?
Han som lyssnade så tålmodigt på alla?
Jag ingick väl inte i hans jobb.
måndag 8 oktober 2007
Cykelmannenolycka
Som vanigt på cykel.
Han skulle över vägen.
En bil kom.
För sent för att göra någonting.
Han flög upp på motorhuven.
I in i vindrutan.
Den krossades.
Undsättnng och media dök upp.
Men inte skulle han ha någon hjälp.
Cykeln blev trasig.
Han tog den och gick sin väg.
De säger att han hade änglavakt.
Det dröjer nog ett tag innan jag ser cykelmannen på vägen igen.
Han skulle över vägen.
En bil kom.
För sent för att göra någonting.
Han flög upp på motorhuven.
I in i vindrutan.
Den krossades.
Undsättnng och media dök upp.
Men inte skulle han ha någon hjälp.
Cykeln blev trasig.
Han tog den och gick sin väg.
De säger att han hade änglavakt.
Det dröjer nog ett tag innan jag ser cykelmannen på vägen igen.
onsdag 3 oktober 2007
Objudna gäster
Jag har en egen lägenhet. Iallafall är det bara jag som betalar hyran här. (Vad jag vet). Men det är inte bara jag som bor här. Sedan ett par dagar är vi cirka 40 inneboende som delar ytan i min pyttelilla "2:a". Jag vet inte vilka de andra är, vart de kommer ifrån och hur länge de har tänkt stanna.
Vi kommer dessutom inte så bra överens. Så fort jag kommer i närheten av dem yr de kring mig tills jag blir tokig. Många av dem har ockuperat min toalett. Vilket gör att jag gruvar mig för att gå in där. Mängden av dem gör att jag känner mig hotad.
Jag har med kroppspråk och ord talat om för dem att jag ogillar deras närvaro i mitt hem. Men de har inte gett en endaste vink om att de förstått och ska lämna mig i fred.
Det var i ren desperation som jag blandade till en, för dem, dödlig dryck; två delar vinäger, en del sirap och en droppe diskmedel (utan ammoniak).
Nu återstår det bara att se om detta gör susen. Om de då förstår allvaret och de som kan räddar sig undan?
Om inte tvingas jag att ta till starkare medel. Det hoppas vi nog alla kunna undvika.
Vi kommer dessutom inte så bra överens. Så fort jag kommer i närheten av dem yr de kring mig tills jag blir tokig. Många av dem har ockuperat min toalett. Vilket gör att jag gruvar mig för att gå in där. Mängden av dem gör att jag känner mig hotad.
Jag har med kroppspråk och ord talat om för dem att jag ogillar deras närvaro i mitt hem. Men de har inte gett en endaste vink om att de förstått och ska lämna mig i fred.
Det var i ren desperation som jag blandade till en, för dem, dödlig dryck; två delar vinäger, en del sirap och en droppe diskmedel (utan ammoniak).
Nu återstår det bara att se om detta gör susen. Om de då förstår allvaret och de som kan räddar sig undan?
Om inte tvingas jag att ta till starkare medel. Det hoppas vi nog alla kunna undvika.
lördag 29 september 2007
Cykelmannen del 2
Nu när jag cyklade hem ikväll (klockan var 24:00) passerade jag cykelmannen som stod i en busskur och höll på med någonting. Jag saktade ner farten. Han satte sig på sin cykel och kom efter. Jag trampade långsammare. Han cyklar rysligt sakta. Jag väntade in honom. I ögonvrån kunde jag se att han var kanske två meter bakom mig. Trots att jag knappt trampade längre så cyklade han inte om. Jag tänkte att det här var min chans att få kontakt. Han är ju ruskigt intressant.
Jag fortsatte att rulla. Det var lite obehagligt att ha någon så nära inpå. Tanken slog mig att jag egentligen inte har någon som helst aning om vem denna person är. Vad han är kapabel till att göra. Att det kanske inte är så smart att ta kontakt med en främmande man mitt i natten när jag själv är en ung kvinna.
Fast den tanken slog mig bara. Fort var den bortblåst.
Jag samlade mod. Men plötsligt kändes han inte så nära längre. Jag vände på huvudet och såg att han stannat av på bron. Han vände och började cykla tillbaka åt andra hållet.
Asch då, där försvann min chans.
Jag fortsatte att rulla framåt, hemåt. Lika oviss som innan om vem denna cyklande man är.
Bättre lycka en annan dag kanske.
Jag fortsatte att rulla. Det var lite obehagligt att ha någon så nära inpå. Tanken slog mig att jag egentligen inte har någon som helst aning om vem denna person är. Vad han är kapabel till att göra. Att det kanske inte är så smart att ta kontakt med en främmande man mitt i natten när jag själv är en ung kvinna.
Fast den tanken slog mig bara. Fort var den bortblåst.
Jag samlade mod. Men plötsligt kändes han inte så nära längre. Jag vände på huvudet och såg att han stannat av på bron. Han vände och började cykla tillbaka åt andra hållet.
Asch då, där försvann min chans.
Jag fortsatte att rulla framåt, hemåt. Lika oviss som innan om vem denna cyklande man är.
Bättre lycka en annan dag kanske.
Jag är född i oxens stjärntecken, inte kotlettens!
Igår bläddrade jag i Expressen. Lite längre bak, som det brukar vara, fann jag horoskopet. Jag mindes när jag var yngre och inte trodde att det var helt okej att läsa dessa. Att de var någon slags avgud och därför skulle jag hålla mig borta från dem. Nu är jag vuxen och rebellisk, så jag läste vad som stod om mitt stjärntecken.
Som alltid stod det något allmängiltiga saker som en alltid kan känna igen sig vid. Till exempel att jag är trött just nu (alltid!). Den nämnde i och för sig något så otippat som att jag kunde vänta mig blomster, vilket jag fick i onsdags av min kära. Några dagar för sent, men ändå ganska nära... Imponerande!
När jag läst klart reflekterade jag över bilden. Det brukar ofta vara fyndiga bilder på alla stjärntecken. Men aldrig har jag sett något så illa. Min stjänbild, oxen, var inte tecknad som en oxe på något sätt. Oxen var avbildad som en kotlett på ett fat (i och för sig en oxe på något sätt; en mördad, uppstyckad och tillagad oxe.)
Jag tycker att det är helt sjukt, att det skulle vara ett sätt att illustrera ett djur. Är det den synen man har på djur? Är djur bara likvärdiga vid mat? Inte för mig, inte för många andra heller, förhoppningsvis bara för illustratören till Expressens horoskop.
Fast så är ju inte verkligheten. Det vet till och med jag. Det är bara så ruggit sorgligt och horoskopets bild var bara pricken över i:et. Bägaren som rann över.
Som alltid stod det något allmängiltiga saker som en alltid kan känna igen sig vid. Till exempel att jag är trött just nu (alltid!). Den nämnde i och för sig något så otippat som att jag kunde vänta mig blomster, vilket jag fick i onsdags av min kära. Några dagar för sent, men ändå ganska nära... Imponerande!
När jag läst klart reflekterade jag över bilden. Det brukar ofta vara fyndiga bilder på alla stjärntecken. Men aldrig har jag sett något så illa. Min stjänbild, oxen, var inte tecknad som en oxe på något sätt. Oxen var avbildad som en kotlett på ett fat (i och för sig en oxe på något sätt; en mördad, uppstyckad och tillagad oxe.)
Jag tycker att det är helt sjukt, att det skulle vara ett sätt att illustrera ett djur. Är det den synen man har på djur? Är djur bara likvärdiga vid mat? Inte för mig, inte för många andra heller, förhoppningsvis bara för illustratören till Expressens horoskop.
Fast så är ju inte verkligheten. Det vet till och med jag. Det är bara så ruggit sorgligt och horoskopets bild var bara pricken över i:et. Bägaren som rann över.
söndag 23 september 2007
Skitutopi
Det var lördagkväll. Det var inflyttningsfest. Det var konstnärstema. Ost och kex. Öl. Chips och dipp. Härliga människor. Konstig lek. Och schysst musik.
Det var en pitebo och en anarkist. Det blev diskussion. Anarkisten för sin anarkism, pitebon för realism. Anarkisten med en tro på en utopi, medveten om svårigheten om att nå den, men ändå beredd att eftersträva den. Realisten skeptisk till vägen för att nå utopin och beredd att helt förkasta den.
Musiken sänktes på nått magiskt sätt. Plötsligt blev de två de enda som jag hörde i rummet. Diskussionen blev hetare och hetare. Orden bubblade ur deras munnar, tills pitebon med sin sköna dialekt kläckte det mest briljanta meningen i sammanhanget:
- Men vägen dit är ju omöjlig. Det är en skitutopi!
Orden byttes ut i skratt och diskussionen tog vändning. Festen fortsatte. En vanlig lördag på en lägenhetsfest.
Det var en pitebo och en anarkist. Det blev diskussion. Anarkisten för sin anarkism, pitebon för realism. Anarkisten med en tro på en utopi, medveten om svårigheten om att nå den, men ändå beredd att eftersträva den. Realisten skeptisk till vägen för att nå utopin och beredd att helt förkasta den.
Musiken sänktes på nått magiskt sätt. Plötsligt blev de två de enda som jag hörde i rummet. Diskussionen blev hetare och hetare. Orden bubblade ur deras munnar, tills pitebon med sin sköna dialekt kläckte det mest briljanta meningen i sammanhanget:
- Men vägen dit är ju omöjlig. Det är en skitutopi!
Orden byttes ut i skratt och diskussionen tog vändning. Festen fortsatte. En vanlig lördag på en lägenhetsfest.
torsdag 20 september 2007
Främling för mig själv
Tänk att jag känner mig själv som liten sämre än vad min familj känner mig. Mitt minne når inte så långt tillbaka. Jag kan minnas vissa fragment av hur jag agerade i vissa situationer och hur jag kände ibland, vad jag gjorde. Men många gånger har jag ingen aning om hur jag var som liten. Då minns mina föräldrar och äldre syskon bättre. De har en helhetsbild av mig som jag inte kan minnas.
Det är ganska mäktigt. Nästan lite olustigt. De vet vem jag var. Men det vet inte jag.
Det är ganska mäktigt. Nästan lite olustigt. De vet vem jag var. Men det vet inte jag.
måndag 10 september 2007
Vilan
Ganska nyss hemkommer från skolan. Jag tog en sväng förbi Konsum innan jag for hem. Gick en ganska lång stund i affären. Tänkte att någon vara skulle lysa lite mer, att den varan skulle vara min middag. Men i min väska låg mest frukt på vägen hem. Trött och okreativ kokade jag gröt. Åt och skulle sen vila. Hela dagen har jag varit väldigt trött, hela den senaste veckan. Längtan efter vila har stundvis varit olidlig.
16:27 visade klockan. Jag la mig ner i soffan. Musiken på min stereo var lågmäld. För att jag skulle kunna slappna av ordentligt ställde jag väckarklockan. Jag ställde den på 16:32. Fem minuter. Jag slöt ögonen.
Efter fyra minuter spärrade jag upp ögonen igen. 16:31. Jag låg och stirrade på det högra hörnet på telefonen. När klockan slog om till 16:32 flög jag upp ur soffan och tänkte: äntligen!
Så rullade det på igen.
Jag är sämst på att vila. Fyra minuter. Vad är det?
En början. Imorgon kanske jag klarar fem.
16:27 visade klockan. Jag la mig ner i soffan. Musiken på min stereo var lågmäld. För att jag skulle kunna slappna av ordentligt ställde jag väckarklockan. Jag ställde den på 16:32. Fem minuter. Jag slöt ögonen.
Efter fyra minuter spärrade jag upp ögonen igen. 16:31. Jag låg och stirrade på det högra hörnet på telefonen. När klockan slog om till 16:32 flög jag upp ur soffan och tänkte: äntligen!
Så rullade det på igen.
Jag är sämst på att vila. Fyra minuter. Vad är det?
En början. Imorgon kanske jag klarar fem.
lördag 8 september 2007
Känsla av frihet
Det finns olika känslor av frihet. En kan vara att ha körkort; friheten att kunna åka nästan vartsomhelst, utan att få skavsår av cykelsadeln eller nedslitna skosulor av promenaden. En annan kan vara att ha obegränsat med pengar; friheten att kunna köpa sig saker och upplevelser utan att behöva leva på gröt eller med livslång skuld till banken.
Frihet kan också vara att gå ut på gården, med sina bara händer gräva i jorden och där finna små smutsiga knölar som blir fantastiskt goda tillsammans med rödlök, turkist yoghurt och pesto eller bara som de är, kokta några minuter. Jag talar om nypären. Så otroligt enkelt att så, roligt att skörda och gott att äta. Och varken några underbetalda barn, besprutningsförgiftade kroppar eller milslånga transporter är inblandade i min mätta mage.
Det är frihet att kunna livnära sig själv utan bekostnad av andra.
Frihet kan också vara att gå ut på gården, med sina bara händer gräva i jorden och där finna små smutsiga knölar som blir fantastiskt goda tillsammans med rödlök, turkist yoghurt och pesto eller bara som de är, kokta några minuter. Jag talar om nypären. Så otroligt enkelt att så, roligt att skörda och gott att äta. Och varken några underbetalda barn, besprutningsförgiftade kroppar eller milslånga transporter är inblandade i min mätta mage.
Det är frihet att kunna livnära sig själv utan bekostnad av andra.
fredag 7 september 2007
Cykelmannen
Ofta när jag cyklar hem möter jag en man. Det spelar ingen roll om det är dag eller natt.
Han är gammal, kanske runt 70 år. Han har alltid samma jacka och samma bruna gubbkeps. Han ser ut som en figur ur Karl Bertil Jonssons jul.
Nästan liggandes på styret trampar han sig framåt längs vägen.
En dag ska jag stanna honom och fråga om jag får cykla brevid.
Han är gammal, kanske runt 70 år. Han har alltid samma jacka och samma bruna gubbkeps. Han ser ut som en figur ur Karl Bertil Jonssons jul.
Nästan liggandes på styret trampar han sig framåt längs vägen.
En dag ska jag stanna honom och fråga om jag får cykla brevid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
