Åldern hinner ikapp

Jag blev överlycklig för en matberedare.
...usch så vuxen jag är.

"Får jag smaka din macka?"

Halvstressad, som de flesta människorna i juletid, köpte jag mig en macka och satte mig för att äta den på bänken inne på Ica gourmet. När jag sitter där kommer en man buren av permobil körande emot mig. Jag hör att han säger till sin kompis:
- Jag ska fråga henne.
Han kommer närmare, stannar precis framför mig, tittar på mig och frågar:
- Får jag smaka din macka.
Helt paff tittar jag på min halvätna macka, min torftiga middag. I ärlighetens namn ville jag nog inte att denna man skulle ta en tugga av min mat, så jag säger vänligt men bestämt:
- Jag tror att jag kan behöva den.
- Men då kan du få en muffins av mig, säger mannen.
Hans kompis kommer fram och öppnar en påse som ligger i korgen som sitter fram på permobilen. Där det för övrigt ligger en nyinhandlad matkasse.
- Jag tror att han vill bjuda på en muffins, säger kompisen, vill du ha en vanlig eller en choklad?
- Nej tack, jag tror jag hellre vill ha min macka, säger jag.
- Hon är klok, säger mannen i permobilen och stoppar en cigarett i mungipan.
Sedan slås jag av tanken att han kanske är hungrig och här sitter jag som en annan girigbuk och håller hårt i min macka.
- Men det är klart att du kan få min macka om du är hungrig.
- Nä, inte vill jag ha din macka, säger mannen som om att jag kom med ett konstigt erbjudande.
Sedan talar han ett tag om löpsedlarna innan han plötsligt säger:
- Jaha, vad ska du göra sen då.
- Jag ska till en kompis...och sen på teater.
- Teater kan du ju spela själv.
- Eh...nja det vet jag väl inte. Men det är roligt att se på när andra gör det.
- Men din kompis kan väl spela teater för dig.
- Ja, det är faktiskt en kompis som ska spela, en annan kompis.
En stunds tystnad.
- Jaha, ja nu ska jag ut och röka, säger mannen och kör i väg med sin permobil.

"Får jag smaka din macka". Var det världens sämsta raggningsreplik/öppningsfras eller var han verkligen sugen på att smaka min macka?
En för evigt obesvarad fråga.

The day of squirrles

Imorse stegade jag, i rask takt, iväg mot den bil som tar mig till skolan varje dag.
Som alltid lite sen.
Det var kallt och frostigt på marken så jag fick känna mig fram med snowjoggingarna en aning för varje steg. Jag hade blicken fäst ganska nära fötterna och armarna svängandes vid mina sidor, dels för att hålla balansen och dels för att fäkta mig framåt fortare. Plötsligt ser jag något i ögonvrån som rör sig riktigt snabbt. Det är något litet och rött. Det är en ekorre. Cirka en och en halv meter ifrån mig stannar den lurviga lilla krabaten till. Vi frös fast båda två och tittade mot varandra. Jag tog ett steg närmare, två steg. Ekorren klättrade upp i trädet just intill, men stannade bara en meter upp på stammen. Nu var vi nästan i jämnhöjd med varandra (nästan, jag är faktiskt några centimeter längre än så).
Ett steg närmare.
Men sen var magin som bortblåst. Med små snabba tassar klättrade ekorren högre och högre tills jag inte såg den mer och fick fortsätta min vandring ner till stan och en frusen bil.

Väl på skolan satt jag och skrev vid en dator samtidigt som jag blickade ut mot den fina, soliga vinterdagen med jämna mellanrum. Och där, bara några meter från fönstret, sitter ännu en rödhårig, lurvig figur. Dagens andra ekorre.
Men vi fick ingen kontakt. Den skuttade helt obrydd omkring på den frostiga gräsmattan med spänstiga hopp. Jag stod och tittade ett tag och kände mig lyckligt lottad som fått stöta på två av dessa glada figurer på en och samma dag.

Jag undrar om det finns något som kallas ekorrskådning, ungefär som fågelskådning.
I så fall kan jag pricka av två ekorrar; en klättrande stadskorre och en skuttande lantiskorre.
Någon som vet vart jag kan anmäla mina fynd?

Norrlandskusten

Vi lever i ett vackert landskap!

Saklämnare

På senaste har jag visst blivit en sakletare, utan ansträngning. Jag har börjat att hittat konstiga saker utomhus. Det där med att "det som göms i snö kommer upp i tö" är inte att lita på längre.
För några dagar sedan fann jag en bilnyckel fasttejpad i en busskur, med en trevlig hälsning till. Under samma kväll, fast senare och vid en helt annan busskur hittade jag ett kassettband. Ett vanligt hederligt kasettband med blandad musik på. Typisk kasettbandsmusik.

Det är trevligt att hitta saker. Jag funderar själv på att börja lägga ut saker som andra kan hitta. Kanske någon stackars ensam människa kan få lite extra glädje såhär i juletid. Jag skulle kunna tejpa fast en femkrona någonstans, kaffepengar för en student. Eller kanske slå in ett paket med ett par fina vantar i eller helt enkelt sno idéen med kasettbandet, det är ju för himla spännande att hitta musik som andra har knåpat ihop till ett band.
Det finns en massa saker som man kan lämna ute, som en gåva till den som hittar det.

Istället för att bli sakletare ska jag bli saklämnare.
Så gott folk, ut och leta!

Här är bilnyckeln! God jul

Juldiska

Jag känner en kille.
Han gillar att diska.
Ikväll till toner av julmusik.

Home sweet...

Så, nu är jag hemma igen från min vistelse på kloster. I början hade jag någon slags ambition att jag skulle skriva något på bloggen varje dag. Men jag har suttit så sjukt mycket vid datorn under de här dagarna och tänkt och skrivit, så he blev inge av.

Många reser till kloster för att vila och ta det lugnt, några dagars retreat. Jag har nog sällan varit så trött som jag var under de här dagarna. Tidiga mornar, mycket tankeverksamhet och vid varje ledig stund har jag flängt efter systrarna.

Men det har varit otroligt intressant. Jag har varit frustrerad, många frågor har bubblat upp men jag har också fått många svar. Eftersom har en förståelse och en helhetsbild växt fram mer och mer. Jag antar att det är så man blir av med fördomar, genom att ge dem lite tid att visa sig från olika vinklar tills man till slut kan se hela bilden och förstå.
Du kanske inte känner igen en person på långt håll, kanske att han eller hon har på sig kläder som du inte sett förut eller så är avståndet bara alldeles för långt. Men om du väntar lite och låter han eller hon komma närmare så känns det genast mer bekant.
Om du dessutom möter personen går det hela mycket fortare.

Det finns fortfarande en massa som jag inte riktigt förstår. Sånt jag försökte tala med dem om, men som tyvärr aldrig fick landa i någon förståelse hos mig. Men så är det, vi kan inte alltid förstå varandra.
Ett exempel är hela grejen med helgon. Jag är uppvuxen i frikyrkan. Ibland, kan jag erkänna, har den gjort Gud alldeles för enkel och gullig. Det har ibland lett till att jag tappat respekten för Gud. Men dessa människor har så mycket respekt att de i alla lägen inte ber till Gud utan söker sig till helgonförklarade människor eller ibland till deras döda föräldrar för att be dem om hjälp att nå Gud. Enligt vad de berättade för mig.
Men någonstans där mittemellan borde vi landa, hos Jesus till exempel.

Dessa böner till helgon gjorde, tyvärr, att jag kände en viss distans under bönerna. Att jag inte helt och hållet vågade sitta och slappna av och följa med i bönen, för plötsligt satt jag och läste en bön som visade sig vara till moder Elisabeth och inte till Gud.
Jag var inte där i privat syfte, jag var där i form av journalist, så distansen kanske kunde hjälpa mig att hålla uppe skärpan. Men jag hade ändå önskat att jag kunde fått mer med mig därifrån. Någon liten bönestund hade jag gärna haft i form av endast Johanna och inget annat därtill.

Nu är jag hemma iallafall. Glad över det jag har och tacksam över det jag varit med om. Nu gäller det bara att lyckas knåpa ihop detta till någon form av läslig text.