Ramar

Vi människor har en tendens att kliva in i ramar. Bygga väggar runtomkring oss. Trygga väggar som hjälper oss att göra rätt, vara rätt. Allt för att passa in. I alla subkulturer finns dessa ramar. Även i kyrkan.

För en kristen kan det kännas skönt med en ram som hjälper en att vara en bra kristen; "gör jag bara på det här viset, så håller jag mig på banan, blir en god kristen".

Men risker finns även med ramar. Ibland kan man ha klivit in i ramar som är kvar sedan länge, som inte har hängt med i utvecklingen, varken av kristendomen i tiden eller sin egen utveckling. Ramen blir för trång, den utvecklas inte, den är konstant, fast.
Människan i ramen utvecklas inte, blir fången.

En ram kan göra andra människor illa. Det är bökigt att ta sig fram om man ska bära på en ram som är så stor så att man själv ryms i den. Man slår i människor, ger blåmärken och blödande sår.

Det är svårt att komma nära en människa som bär på en ram, alldeles för få ryms i ramen. Resten blir utestängda, uteslutna ur gemenskapen. Är det det som vi kristna vill uppnå? Nej! Inte om man lyssnar till Jesus ord.

Jesus klev ur ramen, han var en snickarson som blev kung, han var en person med makt som inte utnyttjade den, han hängde med samhällets bottenskikt när "fint folk" kallade honom till att bli vän med dem. Han var odödlig men dog frivilligt på ett kors.

Vill vi följa honom ska vi skippa ramarna. Även fast de är trygga och hjälper oss att gå rätt. Vill vi följa Jesus ska vi bära vårt kors. Det är öppet åt alla håll, öppet för att växa kring. Det låter människor komma nära. Det hjälper oss att hålla fokus på det som är rätt. Det hjälper oss att minnas vad vi ska göra för att passa in, vad vi ska göra för att följa Jesus exempel. Korset betyder kärlek.
Och den ska inte begränsas.

dripp dropp

Dripp, dropp, dripp, dropp...
Utomhus är det vår. Det dripp droppar från taken. I dag skiner solen. Jag sitter inne.

lite av allt

Shit, nu var det länge sedan jag skrev nått här. Man skulle nästan kunna tro att jag inte betraktar nått längre. Men så är inte fallet. Fallet är tidsbrist och ett visst internetmotstånd. Jag vet inte om det beror på att jag har så ruskigt seg uppkoppling eller om jag bara allmänt tycker att internet kan slösa så mycket tid. Nåja, hur som helst inlägger jag nu iallafall.

I går bar jag på feber. Tror jag. Jag måste skaffa mig en sån där febertermometer. Jag är ju sämst på att veta när jag är sjuk och när jag borde bejaka min sjukdom och ta det lugnt. Men om jag har en termometer så kan jag ju få det svart på vitt, eller svart bakom grönt glas.
I går var iallafall läget så att jag hade frossa, ont i kroppen och huvudvärk större delen av dagen. Så jag kunde inte göra mycket annat än att ligga under mitt tjock täcke och pimpla te. Jag längtade hem till mina föräldrar. När jag bodde hemma och var sjuk var det alltid någon som såg till att jag hade det bra. Kom med skorpor och te. Kanske köpte någon tidning och talade med en sån där extra mild röst. Nu fick jag koka mitt egna te, inga skorpor fanns det och den milda rösten fick Norah Jones bidra med.
I dag mår jag bättre. Tror jag. Det är forfarande tidigt på morgonen och jag har inte lämnat sängen så många meter än. Skenet kan bedra.

I går var det internationella kvinnoagen (upp till kamp!) Jag firade den genom att jobba. Fast mitt jobb var att skriva om hur internationella kvinnodagen firades på Hamnmagasinet i Umeå. Två flugor i en smäll kan man säga (usch, varför säger man så? ska det vara något bra? jag gillar inte att döda flugor, jag måste komma på något annat uttryck för det där). Det var mycket slagord, kampsång och pepp till alla kvinnor och män som vill förändra den rådande maktordningen. Jag började fundera på vad jag gör för att förändra. Jag vet inte. Räcker det med att vara kvinna och tycka att jag har rätt att ta plats och inte låta någon trycka ner mig på grund av mitt kön. Räcker det med att tro på sig själv, att inte tycka att den nuvarande maktordningen är okej och att inte svälja alla könsideal? Eller måste jag också finna ett slagord? Jag antar att vi kvinnor gör vad vi kan för att dra vårt strå till stacken. Ett är då säkert, det finns mycket kvar att göra.

För övrigt måste jag säga att jag har funnit min kamera. Tack tack tack!
Och för någon vecka sedan stötte jag på cykelmannen, gåendes. Han lever! Det var sent på kvällen (vad gör denna gamla man ute så sent om kvällarna?). Från ett ganska långt avstånd såg jag en figur som jag kände igen.
Är det han? nä? jo! nä, kan det vara det?
Vi kom närmare varandra och det visade sig att det var han. Cykelmannen har återuppstått!

Nu ska jag försöka möta dagen och se om min kropp tänker bjuda på en frisk eller sjuk dag. Jag ska ju jobba och på kalas, så jag hoppas på den senaste.
Hoj